Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
”Tror du att bussen kommer?” frågar jag mannen bredvid mig på busshållplatsen.
Vi står båda och spanar efter en buss som kanske inte ens dyker upp. Det är kallt och mörkt, våren har ännu inte kommit till Buenos Aires, och vid det här laget har jag vant mig vid att tidtabellen är relativ här. När, eller om, bussens kommer beslutas av en okänd högre makt.
Mannen vet lika lite som jag om bussens potentiella ankomst. Vi fortsätter prata medan vi väntar, och han berättar att han är på väg hem från en gammal flamma. De har tagit upp kontakten igen efter 40 år, och mannen är i extas. ”Hon är helt fantastisk!” utbrister han, och nästintill dansar fram på trottoaren.
En hel livstid utan kontakt, för att sedan bara återuppta den igen. Det får mig att fundera.
För en vecka sedan var jag i Paraguay. När jag anlände skickade jag ett meddelande till en gammal bekant som jag inte pratat med på tre år. Jag frågade om han ville ses, och avslutade meddelandet med ”Hoppas du kommer ihåg mig!”.
Människor dyker upp så väl som försvinner ur ens liv. Det är ett koncept som jag fortfarande inte har vant mig vid. Ju fler personer jag träffar, desto fler vänskaper vill jag upprätthålla. Går det att hålla fast vid de nya utan att överge de gamla?
Vissa möten lämnar ett avtryck som stannar livet ut, oavsett hur lång tid man håller kontakten
Jag är nämligen ökänd för att vara svår att kontakta. Varje gång jag öppnar mobilen möts jag av obesvarade meddelanden som hånar mig. ”Förlåt för mitt sena svar” har blivit en given hälsning. Det känns svårt att vara en bra vän när man är i princip onåbar. Att hitta tiden, och energin, för att svara alla meddelanden blir svårare och svårare – inte minst på andra sidan jorden.
Men kanske är det jag som måste ändra mitt perspektiv?
Alla människor är olika, och relationer kommer därmed också att vara det. Det finns de kontakter som följer en i många år, och de som bara varar en kort stund. Jag och mannen på busshållplatsen kommer nog inte att ses igen. Men han påminner mig om att vissa möten lämnar ett avtryck som stannar livet ut, oavsett hur lång tid man håller kontakten. Och måste en vänskap definieras av hur ofta man hörs, ses och smsar?
Min paraguayanska bekantskap återkom inom en timme av att jag skrev till honom. Han svarar att han både minns och vill träffa mig, trots mitt dåliga samvete över min bristande kompetens att hålla kontakten. Kanske måste jag bara luta mig tillbaka och lita på att vissa vänskaper fortfarande finns där och väntar, för att sen återvända när tiden är rätt.
Tillslut dyker bussen upp bakom hörnet. Jag och mannen har sällskap några stationer och precis innan jag ska gå av inser vi att vi fortfarande inte vet varandras namn.
”Laura!”, hojtar jag snabbt innan jag hoppar av, och han åker vidare genom natten.
