De flesta kurser på universitetet börjar med att man ska presentera sig inför
de andra studenterna. För Jenny Svensson är det något av det värsta som finns.
Hon är döv och inför varje ny kursstart räcker det inte med en enkel
presentation av henne själv. Dessutom informerar en handledare om döva
studenters situation på universitetet. Detta resulterar oftast i att alla i
gruppen vet vem Jenny är, medan Jenny inte känner någon.
– Samtidigt är det bra att gruppen informeras. De flesta är osäkra på hur de
skall möta döva och detta grundar sig oftast i okunskap, säger Jenny Svensson,
som just nu läser historia på C-nivå och om ett år är gymnasielärare för döva.
Ta första steget
Elna Wintzell – som är inne på sin sista termin och läser etnologi på D-nivå
– håller med. Hon tycker det är viktigt att gruppen, föreläsarna och
institutionen informeras så att de kan sätta sig in i den döves situation.
Även om kurskamrater informeras är det lätt att hamna utanför. De två
tolkarna som finns med har oftast bråttom iväg till nästa föreläsning och detta
gör att kontakten med kurskamraterna utsträcks till penna och papper. Det är
sällan någon kan teckenspråk.
– På så sätt blir det alltid vi döva som måste ta första steget. Att
kommunicera med penna och papper tycker de flesta är ganska tråkigt i längden,
säger Elna Wintzell.
– I början var man mer på hugget och tog ofta det första steget till kontakt
med andra studenter. Men efter ett tag sjunker man in i en roll och blir inte
lika aktiv, säger Jenny Svensson.
I ett samarbete med Malmö högskola driver Lunds universitet sedan 1997 en
skrivarkurs för döva. Här har studenter möjlighet att träffas och få hjälp och
tips från varandra en gång i veckan. Både Jenny och Elna tycker att denna kurs
har betytt otroligt mycket för deras universitetsstudier.
– Man kan känna sig rätt så ensam i den stora hörande världen, men på
skrivarkursen får vi stöd. Här peppar vi varandra och alla kan kommunicera på
teckenspråk, säger Elna Wintzell.
Uttrycka sig på sitt språk
Pedagogen Christel Berg håller i skrivarkursen och fungerar som mentor och
bollplank. Genom Christel kan studenterna få möjlighet att diskutera svåra
artiklar och få feedback på uppsatser, något som hörande studenter oftast vänder
sig till sina kurskamrater med.
– Som döv blir man lätt en passiv mottagare både på föreläsningar och när man
själv sitter hemma och pluggar. På skrivarkursen kan studenten få möjlighet att
själv få uttrycka sig på sitt språk, säger Christel Berg.
Anteckningshjälp
På Lunds universitet och Malmö högskola finns idag nio studenter som är döva.
Till sin hjälp har de sex tolkar.
– En handläggare pysslar ihop våra scheman så att vi får tolkar till våra
föreläsningar. Det är bra service här, säger Elna Wintzell.
På varje föreläsning finns två tolkar som avlöser varandra. Eftersom
teckenspråket är visuellt kan varken Elna eller Jenny själv föra anteckningar,
utan måste koncentrera sig enbart på vad som sägs. Detta gör att de behöver
anteckningshjälp från någon kurskamrat som i gengäld får ett ekonomiskt bidrag.
– Fler studenter skulle kunna vara mer alerta och erbjuda anteckningshjälp,
säger Jenny Svensson.
Anteckningshjälp och tolkar i all ära, men såklart hade det varit ännu bättre
om alla kunde teckenspråk.
– Det skulle vara perfekt, säger Elna Wintzell.
