Le Tigre är indiegruppen som kan överskugga vikten av allt programinnehåll
när de spelas på radio, de kan få internationella kvinnodagen att kännas
meningsfull och deras musik klarar högsta på stereon. I april spelar NYC-gruppen
i Lund.
Den åttonde mars går jag med en känsla i magen av att all internationell
kvinnodagssmörja är överflödig. Det är som om det kollektiva dåliga samvetet går
omkring och säger: ”Vi fokuserar lite på snedfördelningen i Sverige och lite på
hur svårt jämställdheten har det utanför Sverige och sedan väntar vi till nästa
år. Tur att vi har en dag om året när vi kan avverka allt dåligt samvete”.
Arrgh, det gör fysiskt ont att tänka på att feminismen är så uddlös. Däremot är
det befriande att gå på konsert med svenska Doktor Kosmos som hälsar välkomna
till spelningen, säger “vi ska inte glömma att det är internationella
kvinnodagen” och sedan fortsätter med: “Visa pattarna” och alla vi som gått dit,
som har dem som alibi för att vi inte själva säger något vettigt med våra liv,
skanderar i kör med sångaren Uje Brandelius: “Visa pattarna”. Feminism är
allvarligt, men inte i små doser. Efter konserten går jag på en krog där de
spelar Le Tigre och jag blir påmind om att den knivsudden finns.
Våren 2000 var Le Tigre favoriter på Sveriges Radio P3. Deras budskap
överskuggade allt tjafs som sades av programledare och reportrar. Jag tänkte
ofta att det hade räckt om P3s ledning hade satt Le Tigre på repeat och skickat
alla projektanställda på ´´do it yourself kurs´´ i New York där bandmedlemmarna
möts för att göra skivor. När Le Tigres självbetitlade, första album släpptes
1999 var det som om en ny vind blåste in över sekelskiftesfeminismen. Le Tigre
är en del av indie-scenen, men förväxla dem inte med S:t Etienne eller något
annat engelskt indiepopband med franskt klingande namn. Det här är amerikansk
indiepunk som har sina rötter i det tidiga nittiotalets feministiska rörelse.
Där emellan kom Spice Girls och åt upp en del av medieutrymmet.
De senaste årtiondena har sett olika feministiska grupper födas och växa upp,
för att ibland giftas bort med fotbollsproffs. Ett tag kändes Bang som det bästa
som hänt Sverige i hela världen. Det fanns en svensk feministisk tidskrift som
tog jämställdhet på allvar. Sedan dess har den på något sätt soffat till sig,
eller så är det jag som har soffat till mig. Men jag tycker inte att det hjälper
så mycket att säga “Tjejer, ring in till P3:s Folkradion, vi vill höra DIN
åsikt”. Jag tror inte att vi kan komma längre än till statistik om
löneskillnader om vi inte försöker sudda ut gränser mellan genusen istället för
att förstärka dem. Med det menas inte att vi ska sluta producera barn för att
det är en jämställdhetsfälla, men det behövs något annat.
Le Tigres förgrundsgestalt Kathleen Hanna hör dit. Hon balanserar snyggt på
den slaka linan och snåriga skogen mellan att uppmärksamma problemen, ge energi
och alternativ. Med erfarenheten av att vara strippa startade hon tillsammans
med vänner ett feministiskt fanzine, men bestämde sig för att det var bättre att
kombinera ilskan med punkens musikaliska energi. Bandet Bikini Kill uppstod och
ur den växte Riot Grrrl-rörelsen i USA i början av 1990-talet: En feministisk
rörelse där vokaler var för mjuka och ersattes med aggressiv politik på scenen.
Då var det rabiat feminism som tillsammans med energin i punkrocken
multiplicerades med sig självt och drog till sig uppmärksamhet. Samtidigt var
det annan musik som toppade hitlistorna i USA och Europa.
Le Tigre är i dag ett konceptuellt konstverk, där alla tre bandmedlemmarna
har egna karriärer utanför gruppen. De låter som en intelligent klipp- och
klistrasession på öppna förskolan där fantasin fritt får plocka ur den
populärkulturella klapp- och klanglådan. Och det är så catchy att det passar på
vilken radiostation som helst, kanske tack vare att de ges ut på små skivbolag
som Mr Lady och Chicks on Speed.
När Kathleen Hanna startade Bikini kill visade hon på skillnaden mellan att
reagera och att agera – hon hittade en offensiv som gör att du inte hela tiden
behöver gå på defensiven, som min handbollstränare skulle sagt.
