Elisabeth Rynell:
Till Mervas. Albert Bonniers förlag.
Med Elisabeth Rynells nya bok reser vi mot en icke-plats – och finner norrländsk nirvana.
Livet är en berättelse. Saga är kanske för mycket sagt, men lik förbannat
en berättelse. Eller, som Elisabeth Rynell skriver inledningsvis i Till
Mervas:
Livet måste vara en berättelse
Annars krossas man under det.
Som elden, har jag tänkt,
har även berättelsen en plats, en stad.
Därur reser den sig sedan och brinner.
Brinner sin saga all.
I Till Mervas läser vi dagbok. Den skrivande handen tillhör Marta,
men hennes ansikte är sedan länge förlorat i ensamheten. Avstampet är koncist
som en typisk rynellsk knytnäve. Genast uppenbaras en livsberättelse i form av
ett brev:
"Marta, Mart! Jag är i Mervas. Längre bort går det inte att komma. Och inte
närmare heller. Din Kosti."
För läsaren är det bekvämt att få sig Martas ungdomskärlek och livsberättelse
till livs. Men för Marta, stackaren, liknar brevet "ett flått men ännu
sprattlande, levande djur" som hon får i famnen.
Marta kräver inte mycket av livet, det har hon aldrig gjort. Det enda hon gör
är att skriva dagbok.
Den minner om att hon utbildat sig till arkeolog, med Kosti. Då för länge
sedan, innan ensamheten fick henne att förlora ansiktet. Dagboken minner
också om arkeologins försiktiga blottläggande av faktan; om jämförandet,
memorerandet och sorterandet.
På samma sätt blir Martas resa mot Mervas och Kosti ett tvunget blottläggande
av fakta. Det blir en arkeologisk utgrävning av hennes själ och icke-liv.
Martas anspråk är små. Hon kräver inte att hon ska finna Kosti. Istället vill
hon finna sig själv, få tillbaka sitt ansikte som ensamheten berövat henne.
Och då är resan ett absolut måste. För berättelsen kräver sin tribut, sin
plats.
Långsamt påbörjas en resa genom ett kargt landskap. Målet, Mervas, är en
icke-plats. En gruvort som monterats ned redan på 50-talet. Det är helt enkelt
en före detta plats där liv, dansbana och fönsterglas har transporterats bort.
I Mervas finns bara nedstigningen till gruvan kvar; en nedstigning till
gruvan, till dödsriket eller till en helt ny början.
Elisabeth Rynell skildrar en tystlåten Sara Lidman-värld. Ofta är det kroppen
som berättar, som rör sig längs måndagarnas motorvägar där erfarenheterna
samlar sig till hjulspår med vattenplaningsvarning.
Hon gör det stilla, med små åtbörder. Samtidigt fogas berättelse, ord och
landskap samman till en storslagen minimalism.
Men där Sara Lidman, eller för den delen Elsie Johansson, skulle ha låtit
berättelsen mynna ut i en dåligt hållen gödselstack så uppnår Elisabeth Rynell
snarare norrländsk nirvana.
Det blir till en sammansmältning av platsen, kroppen, livet och hjärtat. En
supernova eller ett svart hål.
Till Mervas berättar en långt från Disneyvänlig saga, och faktiskt är
den det vackraste jag läst på mycket, mycket länge.
