Nazister i stora salen!

Lundaspexarna sätter denna gång upp en föreställning där män, iklädda uniformer prydda med hakkors, står och ”hailar” mot publiken. Den så kallade humorn går mest ut på att driva med homosexuella, tyskar och författaren Björn Ranelid. Det är sexistiskt, reaktionärt och framförallt rasistiskt då det enbart är vita människor på scenen. Dessutom har Lundaspexarna mage att driva med Lundagård. Skulle detta vara roligt?

Ja, naturligtvis är de det. Första akten är till och med hysteriskt rolig, kanske den bästa akt jag sett i något spex. Redan öppningsscenerna är geniala – där samma scen spelas upp fyra gånger på fyra olika språk. Andra akten är inte fullt lika vass, men det är ändå spex av högsta klass rakt igenom.

Handlingen i ”1942” utspelar sig mitt under ett brinnande världskrig. Fronterna har kört fast både i öst och i väst, och ”Adolf sitter mest och slö-hailar”. Det verkar som om andra världskriget kommer att avgöras i Nordafrika. Scenerna avlöser sedan varandra i ett rasande tempo och vi får träffa flera av andra världskrigets ”profiler” såsom Göring, Montgomery och Per Albin Hansson. Skådespelar- och sånginsatserna är genomgående oklanderliga och bäst av alla är den paranta patrioten General Patton som varnar sina rekryter att de kommer att utsättas för:

”Spioner, kommunister, genusvetare, Lundagårdsjournalister och annan skit.”

Som ni säkert redan förstått kan detta uppfattas som ett provokativt spex, men eftersom det också innehåller stora mängder självironi har jag svårt att tänka mig att någon kommer att bli upprörd på riktigt. Det är bara att slå fast att nazister är ett tacksamt ämne att skämta om. Att det gjorts många gånger förr gör inget när det görs så här bra. Hatten av!

Bäst!

Dekoren. När en enorm amerikansk flagga hissas ner från skyn känns det nästan som om Bruce Springsteens Roskilde-spelning redan har börjat. Samt Världskrigsvisan och Udo und Udo.

Sämst!

Finalen matchade inte riktigt inledningen.