Tillbaka i Mumbai. Staden som får mitt hjärta att skava och som komplicerar min tillvaro.
Igårkväll tvättade jag mina utslitna underkläder som ska slängas innan hemfärd. Jag tvättade inte för att jag ska använda dom mer utan för att den som senare kommer riva fram dom ur soporna iallafall ska få dom rena.
Utanför min port bor en mamma i min ålder med tre små barn. Med hjälp av en sjal upphängd mellan två lyktstolpar vaggas lillen till sömns. Resten av familjen sover på tidningspapper.
Idag var jag på soptippen i Mumbai tillsammans med Suchita, en ung socialarbetare. Två timmar varje dag undervisar hon trettio barn som övrig vaken tid arbetar på soptippen med att sortera skräp. En bra dag kan de tjäna ihop tio kronor var. Men råttorna som bor i sophögarna utgör en ständig livsfara för sexåriga små ben.
Jag orkar inte. Ständigt slås jag av tanken att juicen jag dricker för 70 rupees skulle räcka till mat för en hel familj. Jag orkar inte. Tanken på att jag tillhör samma kategori människor som de feta affärsmännen i sina Lexus-jeepar är outhärdlig. Tanken på att jag inte är tillräckligt tacksam för vad jag har är den värsta av alla.
Hemma är allting så enkelt. Där finns inga barn med korintbruna ögon som äter mina rester av gårdagens kvällsmat. Jag skäms över längtan att kunna slänga min mat ifred.
