Endast två dagar återstår av Fantastisk filmfestival – Skandinaviens största festival för genrefilm. Johan Barrander, festivalchef, har tröttnat på fördomarna och tycker att alla borde komma och se filmerna som i vanliga fall aldrig når bioduken.
Det börjar dåligt. Jag ringer upp Johan Barrander, festivalchef för Fantastisk filmfestival, för att hinna haffa honom för en intervju innan han dras allt för långt in i förberedelserna inför kvällen.
– För att höra lite om hur allt startade och så, säger jag.
– Jaha, så ni vill göra den intervjun för sjuhundraelfte gången? Nej visst, det är okej, jag tänker bara att det kanske är dags för en annan vinkel, säger Johan Barrander.
Det fortsätter än värre. När jag börjar intervjun med att be honom förklara ”vad grejen egentligen är med skräck” märks snabbt att det var ungefär det värsta jag kunde ha sagt. Följden blir en suck och sedan ett svar som är lika trött som irriterat:
– Alltså, vi är ingen skräckfilmsfestival.
Film som stimulerar fantasin
Johan Barrander är trött. Inte bara efter en veckas festivalarbete utan också över att den där bilden av att de mest skulle visa skräckfilm på något sätt biter sig kvar. Han tar upp programmet och räknar: I år är av 33 filmer endast åtta skräckfilmer.
– Vi är en festival för genrefilm, det vill säga skräck, fantasy, sci-fi och action. Film som på något sätt stimulerar fantasin, säger han.
Ville till Cannes
Fantastisk filmfestival började för 19 år sen med några Lundakillar som hade haft en filmklubb på Mejeriet och nu ville få åka till filmfestivalen i Cannes. Festivalen har sedan dess återkommit varje år för att några dagar i september-oktober, i år håller de på till och med 5 oktober, göra sitt yttersta för att genrefilm ska bli någonting annat än ett fult ord i Sverige.
– Här lider vi av Bergman-sjukan, allt ska vara så himla pretentiöst och intellektuellt och säga någonting om vår samtid – eller så ska det vara polisfilm, säger Johan Barrander.
Kämpar för genrefilmen
Faktum är att festivalen nästan har mer status utomlands.
– Där är inte genrefilm ett lika fult ord. Här finns knappt genrefilmerna annars på filmfestivalerna, Stockholms filmfestival gömmer undan dem och Göteborgs har dem nästan inte alls. De stora tidningarna bryr sig inte heller nämnvärt om genrefilm så länge det inte är något särskilt stort namn som kommer, säger Johan Barrander.
– Men vi vill inte ha en bred allmän filmfestival, vi vill att genrefilmen ska få en plats i Sverige.
Cirka 6000 besökare
Nog för att festivalen är populär även i Lund, i år räknar Johan Barrander med att de, inklusive gäster, är uppe i ungefär 6000 besökare – som varierar i ålder och nationalitet och med en könsfördelning som är ungefär 50/50. Bland regissörerna är dock fördelning betydligt ojämnare. Förra året var så gott som var tredje film på festivalen regisserad av en kvinna. I år är dock endast 3 av 33 långfilmer regisserade av en kvinna.
Vill inte kvotera
Johan Barrander menar att de jagar så mycket de kan efter kvinnliga regissörer och att de, vid två lika bra filmer, ger förtur till kvinnan, men att de inte annars vill kvotera.
– Jag menar att ingen tjänar på att vi visar en film av en kvinnlig regissör som är dålig. Förra året hade vi en jävla tur och vi fortsätter att arbeta med detta, i år till exempel genom seminarium och ett särskilt kortfilmsblock med filmer av kvinnliga regissörer.
Semiarierna är nya för i år och beskrivs av Johan Barrander som ett sätt för genrefilmen att få en plattform och synas mer i en bransch ”där allt är så himla Stockholmsfixerat”, men de vill också ge filmfolket en chans att mingla och knyta kontakter.
”Det bästa i genren just nu”
Filmfolket, ja. Vilken är egentligen målgruppen för festivalen?
– Alla intelligenta människor som gillar nya upplevelser. Vi vill göra våra stamgäster glada samtidigt som vi kanske behöver göra ett ännu större effort för att visa att du inte behöver älska att se folk få en yxa i huvudet för att gilla festivalen.
En av de största anledningarna att komma på festivalen är annars enligt honom att de filmer som visas i de flesta fall aldrig annars kommer att gå upp på bio – utan hamna direkt i DVD-hyllan.
– Och film är ju bäst på bio. Vi har också valt ut filmerna noggrant, det är aldrig bara våld för våldets skull och det måste finnas någon slags tanke bakom. Det vi visar representerar det vi tycker är det bästa i genren just nu.
Distrahera från tacos
Johans telefon ringer och när han är klar frågar jag vad han hoppas att besökarna ska få ut av festivalen.
– Det sista vi vill är att reaktionen ska vara ”Meh”. Vi vill att de antingen ska vara skitförbannade eller upprymda och glada. Vi vill inte att de bara ska säga ”Jaha, det var det, nu går vi och äter tacos – det är ju trots allt fredag!”
Jag tackar för intervjun och vi går ut, varpå Johan, något förvånad, säger:
– På tal om Bergman-sjukan så var det förresten Kobra som ringde just och bad om en intervju. Det känns faktiskt lite som ett erkännande.
Jag skrattar. Kanske finns det en plats för genrefilmen i Bergman-Sverige, trots allt.
Fakta
[checklist]
Filmerna du inte, enligt festivalchef Johan Barrander, bör missa:
- Big bad woolf, 20:30, fredag: ”Israelisk svart, svart, svart film. Liknar tidigare Cohen-filmer. Väldigt kraftfull film som har något den vill säga.”
- Bushido man, 13:00, lördag: ”Kampsportskille lär sig vad hans utmanare äter och lagar deras favoritmat. En film som kombinerar kampsport med matnörderi”
- Much ado about nothing, 18:00, lördag:”Se Buffy the vampire slayer-regissören Josh Wedon göra Shakespeare. Om du inte gillar Josh Wedon i vanliga fall – håll dig borta, för det blir inte mer Josh Wedon än såhär”.
[/checklist]
