När tempot faller räddar manuset Cecilia Vasa

Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.

Titel: Cecilia Vasa

Visas: 10/11-13/11

När Gustav Vasa lämnar livet, fyllt av klenhet och toatimmar, lämnar han efter sig sina fyra barn och en tom tron. Frågan är, vem ska ärva kronan: Den äldste hamnmannen Erik, ärtfanatikern Johan, poeten Kristina eller skandalprinsessan Cecilia? När ridån dras undan fylls publiken av pomp och ståt från Vasaätten. Det råder ingen fråga om vad kvällens föreställning kommer att kretsa kring. Var Gladspexarna inleder Cecilia Vasa med exemplariskt tempo, något som tyvärr inte håller hela vägen in i sista akten. 

Var Gladspexarna intar den mysiga Gustafsscenen och bjuder inte, som man kan tro, på Gustav utan Cecilia Vasa. Ett nytt vasst spex som rör sig mellan det lägligt låga och högsta av högt. Med inslag av populärkultur får publiken se nytolkningar från Shrek, Draktränaren, Jockiboi, Harry Potter och Legenden Leo. Inledningsvis blir jag orolig att manuset lutar sig alltför mycket på referenser, men Var Glad har fingret på pulsen och resultatet blir klockrent! Det är bara några roller som måste putsas då de stundvis skaver mot det annars välpolerade arbetet i form av skådespel och leverans. 

Manusets fingertoppskänsla, blandad med en lagom mängd nostalgiska inslag, skapar en fin balans mellan klassisk spex och skämt centrerade på populärkultur. Något som inte har missats är kiss- och bajsskämten, de förekommer nämligen i allra högsta grad. Ofta blandas gärna bebisskämt med sexskämt en blandning som inte alltid går hem. Det finns en tid för sexskämt, men det är inte alltid. Det är en lite överanvänd humorform som drar hem några lätta skratt, men när manuset är så starkt som ikväll vore det mer givande att sikta på de högsta skratten.

Syskonen Vasa är tydliga stereotyper: småbarn med starka viljor, syskonrivalitet, tydliga färger och allmänt bortskämda kungabarn. Cecilia faller inte i samma kategori som resten av syskonen, vilket är tur, då hon driver fram handlingen och utvecklas med spexet. Resterande huvudkaraktärer tappas bort på scen då deras platta karaktärer inte bidrar med så mycket mer än bebisröster. Det är tur för familjen Vasa att undersåtarna Britta och Laurentius är nära till hands, annars vet jag inte vart detta spexet hade slutat. Britta är hushållets klipska och frispråkiga tjänarinna till framförallt Cecilia. Hon är igenkänningen samt ett förnuftets röst, medan Laurentius jobbar övertid för att hålla Gustav Vasa till lags och barnen i schack.

Under föreställningen famlar skådespelet och man som tittare tappar man stundvis modet, vilket drar ner det i övrigt perfekta tempot. Men det finns ett ljus i mörkret: För när huvudkaraktärerna ligger platta tornar både Ivan den fjärde och duvan Piotr högt över förväntan. De är charmigt ryska, något publiken gillar och belönar med jubel. 

Väl i England möter vi den briljanta tillika extravaganta Elizabeth den förste, som väntar ivrigt på kärleksbrev från sin älskade Cecilia i Sverige. Publiken väntar lika ivrigt på att tempot ska komma igång igen, något som tappades i början av andra akten. Som tur är räddas rytmen av Englands monark, även om trögheten hänger kvar lite i luften. För den inbitne ordvitsaren (signerad) blir dock mycket förlåtet just i detta parti. Piraterna som stoppar familjen Vasa på väg mot England bjuder på fiskskämt i överflöd. Likaså bidrar de till utveckling och mer dynamiska karaktärer i det land de nu ska plundra. 

Dekoren är mager, likt Gustav Vasas ben, men vägs upp av de fantastiska utstyrslarna med en utpräglad hippiestil. Det är tur att det är Gustafsscenen som gäller ikväll, då den mindre scenen gör det möjligt för publiken att se de detaljerade utklädnaderna och höra vartenda ord. Orkestern bjuder både på gammalt som nytt i musikväg. De förtjänar eloge för att de tar ut svängarna i den ofta trånga musikaliska bana som spex brukar röra sig inom. Musiken och intimiteten gör att spexets slutskede fångar publiken och håller en på kanten av stolen. Hur ska Vasorna tampas med en kärlekskrank Elizabeth och plundrande pirater? 

Var Gladspexarna lyckas ro hem Cecilia Vasa i slutet och lyckas landa i ett mer än välgjort spex. Det är inte den mest utmanande föreställningen, men det var länge sedan jag var på ett spex där handlingen höll så väl som detta. Den enda nackdelen? Om de hade en slogan skulle den vara ”when in doubt, dra ett sexskämt”. Ja, det tar onekligen över ibland, och ofta är de inte ens nödvändiga. Som tur är räddar avslutningen den långsamma inledningen i akt två. Men kupletterna håller, ordvitsarna svider, kostymerna skiner och Var Gladspexarna underhåller – och det är det viktigaste.