Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
I en relation som stagnerat råkar Malmöparet, Olivia (Anna Asp) och Sasja (Vilhelm Blomgren), hitta en okonventionell väg att väcka gnistan till liv igen. En hemlig otrohetsaffär återväcker passionen, lusten och närvaron i relationen. Istället för att fokusera på hur kärleksrelationen blir till så handlar filmen istället om hur den fortlöper i en vardag full av rutiner, men tom på passion.
Med åldern har en reproduktiv stress dessutom väckts för paret. Scen på scen visar ett nästan automatiserat samliv med ägglosningslarm som guide – och graviditet som enda syfte. Det är tydligt för tittarna att Det grönaste gräset handlar om en relation som är på bristningsgränsen. Mattheten mellan skådespelarna är tragikomisk och levereras trovärdigt och okonstlat av båda huvudrollsinnehavarna.
Sasja får snart reda på att han är steril och träffar därefter Leah (Maria Nohra). En affär inleds och helt plötsligt blir allt också bättre i den annars så förstenade relationen med Olivia. De ligger mer, de ser varandra och plötsligt finns kärleken mellan dem igen. Premissen att passionen från en otrohet smittar av sig på den huvudsakliga relationen är ovanlig och tankeväckande. Greppet är intressant, men trovärdigheten faller tillsammans med det överdrivna. Manuset känns bitvis stolpigt och skämten förlorar därför den komiska tajmingen, delvis för att den lite tillgjorda skånskan kryper i kroppen och gör att flytet försvinner. Många gånger lämnas jag med tanken att ”här var det nog meningen att jag skulle skratta”.
Samtidigt är frågan om det verkligen går att tro på det lyckliga slutet?
Filmen börjar bra, men stagnerar mer och mer när allt dras till sin spets. Rollfigurerna är inte så djupa att man bryr sig om dem på riktigt. Jag känner mig snarare som en betraktare av en eskalerande shitshow av människor som är tillräckligt intressanta för att göra något dumt och impulsivt, men inte tillräckligt problematiska för att faktiskt vara antihjältar.
Filmen visar en uppskruvad variant av Malmö där alla är polygama, fria och obrydda. Ändå finns en sanning i Malmöandan som porträtteras och skaparna av filmen gör därför rätt i att marknadsföra den som en ”möllankomedi”. Filmen är stark i sin lokala och kulturella förankring och kärleksförklaringen till Malmö är filmens absoluta styrka. Trovärdigheten skiner i de levande kulisserna som skapas i klippen av Möllevångstorget, fiskmåsarna och de växtfyllda, bohemiska lägenheterna.
I en klassiskt dramaturgisk anda avslutas filmen med slutet gott allting gott. Allt löser sig och blir bättre än i filmens början. Helheten hade dock gynnats av ett mindre tillrättalagt avslut, en slutkläm i paritet med den ursprungliga premissen. Samtidigt är frågan om det verkligen går att tro på det lyckliga slutet?
Filmen är sval men hjärtlig. Malmöromantiken och premissen är stark, men filmen Det grönaste gräset saknar i slutändan djupet som krävs för att få filmen att stanna hos tittaren och beröra på riktigt.
Artikeln publicerades först i Lundagård #5 2026. Läs hela tidningen här.
