Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
När jag flyttade till Lund för snart tre år sedan fick jag vara med om en prövning jag sent kommer glömma. Jag genomförde en poängjakt, ett koncept som är ett givet inslag i många novischperioder. Det handlar om en lång lista med poängsatta utmaningar, en strid där det mest våghalsiga laget får ta emot pris framför sina kurskamrater.
Poängjakten är förstås bara en lek, men jag minns den med fasa. På listan fanns utmaningar som ”gå i badbyxor en hel skoldag”, ”gör tjugo armhävningar mitt i mataffären” och “kryp på alla fyra över Stortorget”. Uppdragen svetsade förvisso samman mig och mina vänner, men det hela var mycket förödmjukande. Jag hade precis flyttat hemifrån och ville känna mig som en vuxen, men jag har aldrig känt mig så barnslig och förvirrad.
Varje termin väcks minnena till liv när nästa kull poängsamlare intar Lund. Flockvis går de i dallrande diadem, snabba solglasögon och fladdrande fjärilsvingar. Jag kan aldrig slappna av under novischperioden, särskilt eftersom deras utmaningar ibland inbegriper en tredje, oskyldig part. Flest poäng får inte den som bara skämmer ut sig inför sina vänner, utan den som dessutom lyckas dra med en främling i spektaklet.
Utövarna är överallt. I personanpassade pannband luskammar de stan efter nya statister som kan hjälpa dem att vinna poängstriden. Rädslan för att bli nästa offer finns ständigt där.
Varje torg innebär en potentiell risk.
Jag fruktar att jag hade ställt upp om de hade frågat. Novischerna befinner sig trots allt i en utsatt situation, och som medmänniska borde jag väl hjälpa dem i det. Men för att slippa bli utfrågad planerar jag mina rutter in i minsta detalj. Varje torg innebär en potentiell risk. Om vägen leder förbi ett poängsamlande gäng gör jag mig okontaktbar, skådespelar att jag är i ett telefonsamtal.
Mardrömmen är att hamna längst ner i en mänsklig pyramid på Mårtenstorget, rödmosig i ansiktet med ett gäng novischer staplade ovanpå mig. Eller att hamna i ett dance battle, stel och skräckslagen inför allmän beskådan.
Allra värst vore att medverka utan att ens ha godkänt det själv. Att någon plötsligt riktar mobilen mot mig där jag blir ofrivillig huvudperson i en svårförstådd TikTok-trend. Jag kan mycket väl se det hända.
Det är ett idogt arbete att undvika poängjägarna, vilket har gjort att terminens första veckor känts som en evighet.
När jag senaste tiden sett kostymklädda folksamlingar drar jag därför en lättnadens suck. Vinnarna ska koras. Poängjakten är över. Jag kan återigen korsa Mårtenstorget utan hjärtat i halsgropen.
