Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag springer in i klassrummet, alldeles andfådd, och ber om ursäkt till föreläsaren. Det råder total tystnad i salen och stämningen är mycket spänd. Det är första dagen av den nya terminen och 35 utbytesstudenter har samlats i ett litet klassrum för introduktion. Jag har tagit fel buss och är därför sen. Snabbt hittar jag en plats vid första bästa bord och drar ut en stol. Ett ovälkommet, högljutt skrän hörs när stolen skrapar mot golvet.
Ett fantastiskt första intryck från min sida.
Efter det tillfälliga oljudet från stolen blir det tyst igen. Föreläsaren föreslår en icebreaker för att bryta det metertjocka lagret av is som trycker över stämningen i rummet. Alla ska berätta vad man har för hobby. Tre tyska killar berättar stolt att de gillar att festa på fritiden. Jag cringar lite i smyg åt deras svar, kunde de inte komma på något bättre? När det blir min tur är jag inte lika kaxig. Jag mumlar något om att jag gillar att träna och hänga med vänner. Alla runt mitt bord säger samma sak, sen blir det tyst igen. Majoriteten av klassrummet tycks lida av samma första-dagen-nerver.
Som 25-åring har jag varit med om många skolstarter under mitt liv. Trots min expertis tycks det aldrig bli lättare. Första dagen innebär alltid nervositet, stel stämning och en smygande osäkerhet som får en att tvivla på sin sociala kompetens. En deja vu-liknande känsla uppstår och jag transporteras tillbaka i tiden. Plötsligt är jag tolv igen och börjar högstadiet, eller 15 och börjar gymnasiet.
Uppenbarligen fanns det inget att oroa sig över.
Under en utbytestermin blir första dagen mer påfrestande än vanligt. Ingen känner någon sen innan, det är en ny skola, nytt land, kanske till och med ett främmande språk. Har man dåligt lokalsinne, som jag, kanske man också blir sen för att man inte hittade till busstationen.
Men faktumet att alla i klassrummet är nervösa presenterar också en möjlighet: Ingen känner någon och alla vill hitta vänner. Alla sitter i samma båt. Det intalar jag mig själv samtidigt som jag desperat försöker komma på något att säga vid vårt dödstysta bord.
Den stela stämningen vid skolstart kanske är oundviklig, men den försvinner ofta lika snabbt som den kom. En månad efter introduktionsdagen har jag bokat en resa till Skottland tillsammans med några av dem som satt vid mitt bord. Jag har också lärt känna de tyska festprissarna, vi har till och med varit på puben tillsammans och utövat deras ”hobby”.
När jag tänker tillbaka på den första dagen känns det lustigt att personer jag inte vågade prata med nu är mina vänner. Uppenbarligen fanns det inget att oroa sig över. Det är bättre att bara acceptera att första dagen kommer vara lite obekväm, oavsett om man börjar högstadiet eller är på utbytestermin. Så, låt det vara stelt, men för din egen skull: Kom i tid och lyft stolen innan du drar ut den från bordet.
