Ljusen är på i den lilla salongen. En kvinna går mot scenen med bestämda steg. Hon släpar på en boxningsboll som dunkar i golvet. Hon går fram till overheadprojektorn som står på scen och skriver ordet ”Domstolen” högst upp på pappret som projiceras mot väggen. Ljusen släcks. Kvinnan börjar rigga inför en match. Hon stretchar, grymtar och stönar. Hon tejpar händerna, sätter på sig boxningshandskar, tar några klunkar vatten. Matchen i fråga är ett korsförhör och hon vet redan att hon kommer vinna.
Monologen Prima Facie hade premiär på Malmö Stadsteater i december 2024 och har återvänt igen den här hösten. Vi möter Tessa Ensler (Arina Katchinskaia), en skicklig försvarsadvokat som tror stenhårt på det rättsliga systemet. Hon blir ofta tilldelad sexualbrott för att det, enligt hennes kollega, ser bra ut med en kvinnlig försvarsadvokat.
Tessa ser sitt yrke som ett spel vars regler bör följas och om de följs blir resultatet automatiskt rättvist, oavsett eventuella konsekvenser för brottsoffer. När Tessa senare i pjäsen själv blir utsatt för ett sexuellt övergrepp tvingas hon ifrågasätta sin världsbild. Den lag hon ägnat sitt yrkesliv åt att försvara är vinklad. Den har inget utrymme för brott som till sin natur är svåra att bevisa – brott där målsägande med darrande röst lämnar en osammanhängande berättelse.
Prima Facie skrevs efter Me Too-vågen av den australiensiska dramatikern Suzie Miller och översattes till svenska av Helena Fagertun. Uttrycket ”Prima Facie” betyder ”vid första anblick”, en juridisk term för bevis som verkar vara tillräckliga vid första anseende.
Arina Katchinskaia gör en kraftfull prestation i den en timme och fyrtio minuter långa soloföreställningen. Jag sitter som fastnaglad i stolen under hela pjäsen och tas nästan aldrig ur berättelsen. Det är obekvämt, smärtsamt och stundvis roligt. Uppsättningen har däremot en lång startsträcka, vilket man ibland får räkna med när man ser på teater. Det tar även särskilt lång tid att sätta sig in i monologens särskilda uttrycksform.
En stor del av pjäsens tyngd ligger i det faktum att Katchinskaia är ensam på scen och den intimitet som skapas till följd av det. När man behandlar ett ämne så tungt och komplext som våldtäkt, är det otroligt passande med något så skarpt och nära som en ensam röst. Pjäsen blir som ett enda långt vittnesmål. Hade man lagt till en eller två skådespelare så hade effekten direkt avtagit. Därför blev jag högst misstänksam när jag fick nys om den nya filmatiseringen av pjäsen som har åtminstone 11 skådespelare på sin rollista. Nej tack!
När det bara är en skådespelare på scen behöver man vara kreativ gällande den visuella gestaltningen av olika karaktärer och situationer. Det har man minst sagt varit här. Boxningsutrustningen i början av pjäsen piskar upp stämningen och förstärker den genomgående sportmetaforen. Den skrikrosa blusen som dyker upp senare representerar ett brottsoffer som Tessa har svårt att glömma. Blusen blir extra effektfull när den hängs över boxningsbollen och Katchinskaia utdelar några hårda slag mot den. En vild kväll ute på nattklubb gestaltas genom att Katchinskaia har klackskorna i händerna och dansar, istället för att ha på sig dem.
I slutet av föreställningen talar Tessa till publiken. Hon ber oss titta oss omkring på de kvinnor som sitter bredvid. En av er tre kommer att utsättas för sexuellt våld under sin livstid. Den här delen blir möjligtvis lite övertydlig och jag bevittnar flera stela blickar mellan åskådare, men ändå känner jag att jag ryser till. Det känns som en hemsk profetia.
Ljuset tänds och det är helt tyst i en sekund innan publiken bryter ut i applåder. En efter en börjar de ställa sig upp, tills hela salongen är stående. Jag lämnar med känslan av att den här pjäsen kommer att stanna.
