Detta är en ledartext. Lundagård är politiskt obundet och redaktionellt oberoende.
Det är få förunnat att veta vart man är på väg i livet. Visst, många kommer till Lund med en klar plan för de kommande åren. De vet vad de ska läsa, vilken nation de ska gå med i och vilken förening de ska engagera sig i. Men för hur många blir planen verklighet? Vem följer egentligen sin utstakade väg till punkt och pricka? I min erfarenhet är det väldigt få. De flesta jag känner har några avhopp, byten eller ändrade planer i bagaget.
I en sådan föränderlig tillvaro kan idéen om ett förutbestämt öde kännas lockande. Visst vore det lite skönt om det fanns en plan? Om någon annan redan hade bestämt vart vägen leder? Samtidigt försöker vi konstant ta kontroll över framtiden, eller ”ödet” om man så vill.
Viljan att kontrollera sitt öde syns inte minst bland studenter. Genom våra studier, deltidsjobb och vår jakt på kontakter försöker vi rigga spelet till vår fördel. Om vi kommer in på rätt utbildning, träffar rätt partner och umgås med rätt personer så kanske livet kommer att bli som vi vill.
Frågan är dock om det är önskvärt att krampaktigt hålla sig fast i en bild av framtiden som vi inte kan lova oss själva. Såklart är det bra att ha en plan, men det kan också vara bra att inse att den går att ändra.
Ibland slänger sig folk med det trötta citatet ”intelligens är förmågan att anpassa sig till förändring”. Orden brukar tillskrivas Albert Einstein, men det betyder inte att det är en allomfattande beskrivning av intelligens. Inte heller har Albert Einstein någonsin sagt det. Trots det finns det en viss sanning i det underliggande budskapet. Dina förutsättningar kommer förändras under livets gång, ibland under en och samma delkurs. Det finns ett värde i att revidera planen när den inte längre passar människan som ritade upp den.
Oavsett om du tror på ett förutbestämt öde eller inte, så kan du inte veta till hundra procent vad livet kommer innehålla förrän framtiden inträffar. Hur du än planerar, hur mycket du än pluggar, läser, jobbar och sliter så kan du fortfarande inte på förhand veta hur tillvaron ska se ut. Delvis för att inget utfall ännu är givet, delvis för att du har rätten att ändra dig.
Därför behöver vi omfamna både våra ändrade planer och ovissheten i sig. Kan vi inte göra det så måste vi i alla fall lära oss att leva med den. På så sätt kan vi förhoppningsvis vara lite lugnare i avaktan på framtiden. Vi har trots allt inget val: Det enda sättet att veta vad ens öde är, är att vänta och se.
Artikeln publicerades först i Lundagård #7 2026. Läs hela tidningen här.
