Detta är en krönika i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
”Bellman på Stockholms tunnelbana”, ”Räddaren av svenska visarvet”, William Sundman Sääf. I den korta dokumentären som släppts på SVT Play, Visorna och William, får vi se en del från 31-åringens vardag.
Det är att bejaka det lilla livet, att vandra omkring på Stockholms gator med sin gitarr över axeln. William Sundman Sääf stannar och spelar för folk som råkar befinna sig där han passerar. Det kanske inte är det mest effektiva för att nå ut, om det inte vore för att allt filmas och läggs upp på sociala medier. Men är inte det vi möts av i klippen någonting som vi saknat?
Klippen visar upp kultur från en svunnen tid, när allt inte behövde effektiviseras maximalt. Inga digitala filterbubblor eller riktad reklam. De uppmanar till fler möten, att ta med oss mer av gamla traditioner in i det nya. Det behöver inte ske på bekostnad av framgång – det gör William Sundman Sääf uppenbart. Han berättar i dokumentären att han i flera år publicerat videos på YouTube, men blev uppmärksammad först som trubadur i tunnelbanan. Nu har han fått vara förband åt Håkan Hellström i Globen och sedan haft en egen sommarturné.
Nu ska framgångarna kapitaliseras på helt enkelt. Glädjen slocknar i Williams ögon, han säger till ett fan efter en spelning att han är utbränd. William blir avvisad från tunnelbanan när han sitter med sin gitarr, det blir debatt om spelningarna i tunnelbanan. Folk vill sitta och stirra ner i sina egna telefoner, inte bli störda av någon som för oväsen och filmar tiktoks. ”Tunnelbanan är inte en plats för självförverkligande” skriver Gunilla Brodrej i Expressen. Så mycket för de små glädjeämnena.
Missnöjet över Williams avvisande ledde till en demonstration med andra musikanter mot att man behöver tillstånd för att få spela i lokaltrafiken. De stod stilla med sina instrument och spelade John Cages tysta låt i 4 minuter och 33 sekunder. Senaste tiden har visat att unga har blivit otroligt bra på att gå ut på gatan för att stå upp för vad vi anser vara rätt. I det lilla som i det stora. Om tidigare generationer gjorde revolt genom att slåss och skrika glåpord i kollektivtrafiken, vill den här killen bara få spela sina visor. Han må ha gjort det till en karriär, men jag tror honom när han säger att grundsyftet är att sprida glädje. Misstycker man går det ju alltid att byta vagn eller blunda. De flesta har ju redan sina brusreducerande hörlurar i.
Nej, William kanske inte kan stå i tunnelbanan och spela längre. Men hans passion för visorna får iallafall mig att vilja läsa Fredmans epistlar och jamma på toaletten istället för att scrolla. Hans karriär kan vara på väg att bli storskalig, kanske har han lämnat titeln som gatutrubadur bakom sig. Trots det spår jag att han kommer klara sig fint. I serien visas hur han, efter att ha kommit hem från sommarturnen helt utarbetad, sätter sig vid sitt köksbord och pysslar från 8.30 till 23. En konung när det kommer till att uppskatta det lilla i livet – och något helt annat än tidigare generationers störande av allmän ordning.
