Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Alla vet hur historien kommer sluta. Haymitch Abernathy kommer att överleva det 50:e hungerspelet och bli den alkoholiserade mentor vi möter i första Hunger Games-filmen. Men för att förstå honom måste man förstå hans eget löfte: att bli Hungerspelens värsta segrare. Det är lätt att avfärda filmen som ännu ett försök att mjölka ett älskat universum. Men filmen gör tvärtom. Berättelsen om Haymitch ger en historia som är lika brutal som den är nödvändig.
Filmen kastar oss rakt in i handlingen. Solen skiner över Distrikt 12, det är Haymitch 16-årsdag och den andra kvartssekelkuvningen. När Woodbine Chance skjuts blir Haymitch hans ersättare och pulsen höjs direkt, därifrån sjunker den knappt. Tempot är högt, på kort tid ska många karaktärer introduceras samtidigt som berättelsen rör sig mot arenan. Resultatet blir att det varken finns tid för riktiga avsked eller för publiken att andas.
Joseph Zadas prestation som Haymitch är utan tvekan filmens största styrka, han lyckas framställa karaktären som både en snabbtänkt, självsäker rebell och ett naivt barn. Han springer mot faran när Louella (Molly McCann) skadar sig, kastar sig efter Ampert (Percy Daggs IV) trots att en fälla kan vänta och vägrar ge upp. I de snabba skiftena mellan sårbarhet, ilska och desperation så tappar huvudkaraktären aldrig sin trovärdighet.
Filmens svaghet blir därmed bristen på tillräckligt starka motspelare. Trots att Haymitch nästan förlorar alla i sin närhet bär han den emotionella vikten ensam. Vissa av rollfigurerna hinner knappt bli mer än namn innan dödsfallen börjar avlösa varandra. När kanonskotten hörs räknar publiken tillsammans med Haymitch snarare än sörjer dem som dött.
Undantaget blir Maysilee Donner (Mckenna Grace). Redan första gången hennes ansikte projiceras på bioduken syns hennes envisa och skarpa karaktär. Hennes vägran att låta huvudstaden definiera eller förändra henne skapar en uppfriskande kontrast till de andra tributerna. Men hennes relation till Haymitch och den utveckling som borde följa på den missas helt. Förhållandet hinner aldrig riktigt byggas upp och rollfigurerna går från att inte riktigt tåla varandra till att bete sig som gamla vänner, vilket gör att ett av filmens mest känslosamma ögonblick inte får samma genomslag som i boken.
För den som sett tidigare Hunger Games-filmer återkommer en del bekanta karaktärer men som spelas av andra yngre skådespelare. Elle Fanning gör en trovärdig och ikonisk porträttering av Effie Trinket och Ralph Fiennes ger Snow sitt karakteristiska, iskalla lugn. I den utökade konversationen mellan Snow och Haymitch innan hungerspelen börjar pratar han om Lucy Gray Baird. Det är ett välkommet tillskott som inte finns med i konversationen i boken. Den korta scenen visar att Lucy Gray fortfarande är ett sår som Snow aldrig riktigt lyckats läka.
I filmens trailer har man redan kunnat ana hur arenan skulle se ut. En vacker miljö fylld av färger, blommor och liv. När arenan brinner halvvägs genom spelen blir det en kraftfull symbol för huvudstadens roll i Hungerspelen.
Snyftningarna i biosalongen börjar redan när Haymitch kliver av tåget från huvudstaden och möts av gravkistorna från de andra tributerna i Distrikt 12. De blir bara fler under filmens sista minuter. Tillslut hör jag dem inte längre för jag själv är upptagen med att torka mina tårar. Samtidigt är det också här filmen blir lite för ivrig i att knyta ihop säcken och ge oss ett hoppfullt avslut. Katniss och Peetas korta framträdande fungerar känslomässigt, men behövs inte. Haymitch historia är stark nog att stå på egna ben. I Sunrise on the Reaping får vi se hur en människa kan vinna allt och samtidigt förlora ännu mer.