Nummer fyra av tidskriften Bon har, med sitt ingående reportage om
kungen, inte gått obemärkt förbi vare sig hovet eller det svenska folket. För
övrigt är den tungt magasinsladdrig, precis som sina tre föregångare.
Mode,
design, musik och attityder blåser förbi på flera hundra sidor. Det här är
glansig yta, men med en vacker och intressant interiör. (De oräkneliga
annonssidorna undantagna.)
Bon rör sig i Cafés eller bibels gränszoner men är mer för
pengarna – på alla plan. Cafés sexiga flickvänner är ersatta med
knulldockor i gummi (ursäkta uttrycket, men det är för en gångs skull det mest
adekvata). Eller med det enda rejäla reportaget jag läst om designerkollektivet
acne, ”det nya folkhemmets design”. Eller med ett reportage om finsk
hiphop. Eller en blänkare om klädmärket ”Tönt”.
En befrielse med Bon är att dess mode/design/trendrapportering inte är
lika pretentiös och tendentiös som den var i bibel. Även om Bon
skriver en på näsan, gör den det med trycksvärta stället för att rista
modemässiga, lokko-stämplade förkunnelser med rakblad på nästippen.
Bon är långt från ett underdånigt magasin, men självsäkerheten är i deras
fall oftast charmerande. Kanhända varierar kvaliteten på skribenterna, men de
flesta i Bon vet vad de skriver om.
Allvarligt talat bör alla trendlapande män som tidigare köpt Café med den
dåliga ursäkten att det är bra reportage, eller de som köpte bibel för
att den var trendig, undantagslöst vända sig till Bon istället. Här är
det sant, nämligen.
