Gediget är det ord som måste användas för att beskriva Lundaspexarnas senaste
uppsättning av Uardaspexet. Fast vem kunde vänta sig något annat?
Lundaspexarna: Uarda. Stora salen.
Lundaspexarna räknar sina anor sedan 1886 och Uarda sedan 1908, då spexet
spelades för första gången under Lundakarnevalen. Och visst funkar intrigen om
den egyptiska prinsessan Uarda som hittar Moses i vassen än.
Eftersom manuset redan är fixt och färdigt har Lundaspexarna kunnat lägga sina
ansträngningar på andra detaljer, från små tidsvinkar i replikerna till en
riktigt snygg scenografi och inte minst koreografi.
Och det är koreografin som många gånger är roligast. Den konsekventa
egyptiska armföringen, afrokryllet på ormförarna och männen som i bakgrunden bär
på diverse märkliga attiraljer är saker som höjer stämningen på föreställningen.
Något av det snyggaste och roligaste jag sett på länge är dödsdansen om den
avrättade översteprästens själ. Modergudinnan Isis skeva balettkonster mot den
inlånade grekiska Typhons illvilliga skutt går inte att beskriva – det är bara
att beklaga för er som missade dem.
Men Uardas ålder och traditionerna runt spexet är tyvärr också dess problem.
Vissa monologer och sånger drar ner på tempot i alltför stor utsträckning. Till
exempel i den alltför utdragna mumiescenen.
Trots att Lundaspexarna gör allt för att roa oss under tiden kan det inte
hjälpas att de är tvungna att själva försöka dölja ett ovanligt långt och
tråkigt tal med att skådespelarna på scenen får gäspa ikapp med publiken.
I kontrast till detta går sedan upplösningen i ett rasande tempo. Det är tur att
man kan läsa i programmet för att hänga med!
Mest av allt är det gediget. På gott och ont. Alla skådespelare är bra och de
har genomgående mycket bra röster. Och orkestern är helt enkelt fantastisk. De
fångar publiken redan i ouvertyren och håller sedan intresset kvar, till och med
över ett längre scenbyte där ett trumsolo är ”det enda” som bjuds. Det är värt
all beundran.
Å andra sidan skrattar vi inte ihjäl oss. Det är rätt kul, inte mer. Fast det
räcker på något vis, Uarda är helt enkelt värt att se. Om fem år är det dags
igen.
