Johannes Heldén: Burner. Bonniers.
Det börjar illavarslande: Spridda, fragmentariska fraser hoppar fram över
boksidorna, och jag befarar att jag har att göra med en poesi där läsaren
förväntas fylla i alla tomma luckor, utan att få så mycket som ett utsträckt
lillfinger från författaren.
Förlängningen av detta anslag brukar locka fram den tröttsamma känslan av ett
förment fräckt och nyskapande ordkastande, som i själva verket saknar både mål
och mening – och är till intet förpliktigande. I Johannes Heldéns (född 1978)
debut, Burner, antyds det saker som “blåvitts hårspray caps / i röven”.
Men så händer något. Någon slags väg/platsbeskrivning leder in dikten på
mer precisa områden:
400 m från järnvägsstationenspårområdet
inne i på ett hus i ett plan,
en rondell
efter en större bro eller två vägar
—
beroende på vilket håll
man kommer från.
In i bilden kommer också det form- och betydelsemässigt lyckade greppet med
två parallella skeenden.
Överst på sidorna fortsätter odlandet av ett lyriskt, fragmentariskt och
hastigt språk, medan de kursiverade tvåradingarna längst ner vecklar ut sig till
en sammanhållen berättelse löpande över flera sidor.
Ett annat infallsrikt, kompletterande exempel återfinns i slutet av boken, där
författaren i skiftande ordalag redogör för strategin för sitt diktskrivande.
Här ikläs texten något metafiktivt, som om författaren ville säga: “Här ser ni
de tidigare anteckningarna, som sedan blev till den diktsamling ni just har läst
– och läser”.
Det är frestande att läsa Burner som en rastlös dagbok över en ung persons
uppväxt i ett industrisamhälle, med inslag av graffiti, musik, serier och
ljusskygga handlingar.
Elementen korsar varandra, det refereras till företeelser och namn – i
vissa fall låter de sig rimligen inte förstås på samma sätt för läsaren som för
författaren – i andra är de lättare att ta till sig: “katrineholm kluster”.
Men om det nu är en dagbok – med allt vad det innebär av högst privata koder och
associationer – så andas den av någonting som jag vill beskriva som
“oansträngt”. Med det menar jag att Burner utgör ett synnerligen lyckat
collageartat hopkok av erfarenheter, miljö och samtid, som känns öppet för andra
att kliva in i.
