De har nått kårkarriärens högsta pinnhål i Lund. Susanna Persson, Annika Estreen
och Susanne Ragvald är studenternas representanter i universitetsstyrelsen. Men
är de så mäktiga som det ser ut på pappret?
– Även om det är det högsta organet på universitetet har det faktiskt ganska
liten makt, svarar Susanna Persson torrt.
Hon är känd som en stridbar förkämpe för doktoranderna. Både som
doktorandombudsman och nu senast som ordförande för doktorandkåren. I sitt
arbete har hon dagligen konfronterats med hur de informella maktstrukturerna
fungerar. Hon kan spelet bakom kulisserna på sina fem fingrar.
– Dekanrådet är ändå det som beslutar det mesta, konstaterar hon.
I dekanrådet, som är ett informellt organ där cheferna för de olika
ämnesområdena – på universitetsspråk heter de dekaner – träffas och diskuterar
universitet utan protokoll och offentlighet.
Men Annika Estreen skruvar lite på sig. Hon är jurist och nyss avträdd
ordförande för juridiska föreningen. Formalian sitter i ryggmärgen.
– Universitetsstyrelsen har ju ändå stor formellt makt, invänder hon. Och den
sätter ramarna för hela universitetets verksamhet, till exempel budgeten och
strategiska planen.
Susanna Persson replikerar:
– Det man ska komma ihåg är att styrelsen är en beslutande styrelse och inte
en arbetande. Vi kan inte föra upp nya frågor hur som helst utan bara ta
ställning till det som sätts upp på dagordningen, säger hon.
Men Susanne Ragvald tror visst att det är möjligt att att initiera nya ämnen och
perspektiv. Det har gjorts förr. Fast även hon skulle vilja komma närmare de
slutna rummen.
– Man borde ha studentrepresentanter i dekanrådet också, säger hon.
Susanne Ragvald har inte synts lika mycket utåt i kår-Lund som de andra.
Men på teknologkåren är hon välkänd som bland annat kårstyrelseledamot och
internationell sekreterare. Framförallt har hon jobbat med studentfrågor på ett
nationellt plan som styrelseledamot i SFS, Sveriges Förenade Studentkårer. Det
engagemanget höll under stor dramatik på att fälla hennes kandidatur till
universitetsstyrelsen. Amir Mosheni, som avgick från universitetsstyrelsen,
förklarade att han inte ville ha en ”megafon för SFS”.
Med en enda röst besegrade hon motkandiaten Finn Jonung.
– De skrattade gott åt megafon-uttalandet på SFS. Jag var en av de mest kritiska
i styrelsen, säger Susanne Ragvald.
Studentföreträdarna sitter i universitetsstyrelsen på personligt mandat. Det
innebär att de får företräda sina egna åsikter. Men så fungerar det egentligen
inte. De tonar under intervjun gång på gång ner betydelsen av detta. Istället
måste de, betonar Susanna Persson, följa vad Lunds kårsammanslutning LUS tycker.
Samtidigt gäller det att inte fastna i kårträsket, menar hon.
– Vi ska faktiskt företräda alla studenter, oavsett kårerna.
– Och är det en fråga där studenterna inte är eniga får det personliga mandatet
avgöra, kompletterar Susanne Ragvald.
Tjejerna känner varandra relativt väl sedan tidigare. De jobbade ihop
under rektorsvalet och kan varandras käpphästar. Inför varje styrelsemöte kommer
de att träffas, pejla av varandras åsikter och förbereda sig. För att kunna
påverka måste man smida planer.
– Vi ska inte alltid vara emot bara för vi är studenter. Det är viktigt att vi
för kampen på ett bra sätt. För att få igenom frågor måste man välja sina
strider, säger Annika Estreen och fortsätter:
– Ödmjukhet och strategi, det tror jag verkligen på, säger hon.
Susanne Ragvald är mycket verbal och verkar i varje sekund veta vad hon snackar
om. Stenhårt plugg är hennes metod för att företräda studenterna på bästa sätt.
– Jag tänker utnyttja administrationen. Alltid begära ut utredningarna och
bakgrundsmaterialet. Då får man ett stort försprång i diskussionerna, säger hon.
I universitetstyrelsen sitter ett tvärsnitt av samhällets maktelit:
professorer, näringslivshöjdare, politiker, rektor och så en och annan lärare.
Kan man inte som studentrepresentant känna sig liten, glömma bort
studentperspektivet och försvinna mellan paragraferna?
– Jag skräms inte av deras titlar, säger Annika Estreen.
– Vi är valda för att vi inte imponeras av auktoriteter, fyller Susanna Persson
i medan Annika fortsätter sina tankegångar:
– Jag kan verkligen inte tänka mig att vi kommer att invaggas i byråkratin.
– Inte en chans, säger Susanna Persson.
