Livet, korridoren och evigheten. Eller?
Det har varit soffbränning igen. Överförfriskade nästan vuxna i klasar hänger
från de neobrutalistiska balkongerna under det att de i hjärtevärmande unison
förbrödring skanderar "brand-kå-ren är ho-mo-sex-uell". Delphi är norra Europas
största studentghetto och this used to be my playground – rum 211. Vi på
korridoren har lagat punkor ihop, stulit varandras makaroner, cornflakes och
kaffe.
En morgon när jag kom ut i köket hade någon dekorerat mitt skåp med lättvispad
äggvita och ett idolporträtt av Traci Lords och John Holmes. Jag blev riksarg.
En polisanmälan skulle göra mer skada än nytta. Syndarna vaknade sent på
eftermiddagen. Det var två ämliga teknologer som groggat loss på hembränt och
monsterläsk, tejpat fast min ketchupflaska på en nyårsraket och låtit den
explodera mot natthimlen för att sedan kuka ur fullständigt och glömma allt vad
anständighet hette. Jag var förbannad i en vecka. Sen började jag småle. 203
hade lämnat tillbaka min försenade serietidning till biblioteket. Han hade kört
201 till akuten när denne gjort illa sig på sin japanska kockkniv. 213 hade
glidtacklat mig undan en avskuren hals den gång jag jagat nedför en
schaktmassehög på korridorspulkan och i mörkret kommit mellan en dam och hennes
omsorgsfullt kopplade lilla mastodontsumovoffsing. Terminsstart. Det är dags att
sätta på sig den gula skogsarbetarhjälmen, ta sitt sexpack och kasta sig i
närmaste buskage. Jag har lämnat Lund, men i början av september återvänder jag
i tanken. Bushdiving. Vi var långt före Jackass.
