Nu genomgår den svenska högskolan den kanske
största förändringen på fyrtio år. Men några extra
resurser till omställningen i Bolognaprocessen får
lärosätena inte.
Den enskilda studenten riskerar att bli förlorare ännu
en gång.
En solig septemberdag och Malmö högskola
invigde sitt nya bibliotek nere i
hamnen. Leif Pagrotsky fick klippa
bandet, äta lunch med representanter
från kulturlivet och besöka designdagen
Moving images.
Under eftermiddagen fick studenterna
tillfälle att ställa frågor till sin
utbildningsminister.
Vad de fick veta av Pagrotsky? Att allt
är i sin ordning. Att Sverige har ett av
världens bästa utbildningssystem. Och
att de som vill satsa på kvalitet framför
kvantitet är osolidariska.
UNDER 1990-TALET ökade antalet studenter
i Sverige med nästan 80 procent. Det
var en rekordsatsning som gjorde det
möjligt för tiotusentals personer att gå
vidare till högre studier. Samtidigt betydde
det kraftigt ökade utgifter för den
högre utbildningen.
I en rapport från OECD får Sverige
beröm: vi är ett av de länder som satsar
mest per student i den högre utbildningen.
Men rapporten visar också en
nedslående tendens. Anslagen per student
minskade kraftigt mellan 1995 och
2002. De var alltså de enskilda studenterna
som fick betala utbyggnaden av
högskolan när resurserna späddes ut.
STUDENTERNA PÅ Malmö högskola ställde
en rad kritiska frågor om kvalitetsbristerna
till Leif Pagrotsky när de fick chansen.
Men likt en klassisk teflonpolitiker
väjde han för frågorna eller delade inte
deras ”verklighetsbild”. Kontentan var
att studenterna inte hade förstått hur
bra de hade det.
I budgetpropositionen satsar regeringen
visserligen pengar på vissa kvalitetshöjande
åtgärder. Men den stora
nyheten är en kraftig utbyggnad av
högskolan med 17 500 nya platser.
Sveriges förenade studentkårer länge
har påtalat vikten av kvalitetssatsningar
framför ökad utbyggnad. Men Leif
Pagrotsky menar att det är osolidariskt
att välja kvalitet framför kvantitet.
– Deras linje innebär att de som redan är
studenter ska få det bättre på bekostnad av
dagens gymnasister. Det kommer inte jag
att acceptera, sa han till Ekot i augusti.
Men Pagrotsky nämner inte hur osolidariskt
det är att dagens studenter får en
sämre utbildning än den förra generationen.
För det är resultatet av expansion
som inte finansieras fullt ut.
NU RISKERAR SVERIGES studenter att få betala
ytterligare en reform.
Under de närmaste två åren kommer
Bolognaprocessen att omforma hela den
högre utbildningen i Sverige (se reportaget
på s 20-21).
Prioriteringarna har redan börjat. Före-tagsekonomiska institutionen plockade i
höstas bort två magisterkurser ur kursutbudet.
Anledningen är att institutionen
till nästa höst ska starta två nya masterkurser.
De studenter som tänkt ta examen
till våras riskerade därmed att få studera
i ytterligare ett år. Nu fann institutionen
en tillfällig lösning (läs nyhetsartikeln på
s 11). Men likadana krockar lär bli allt
vanligare ju mer processen fortskrider.
I NORGE ÄR förändringen i stort sett redan
genomförd. Det har varit möjligt
med hjälp av kraftigt höjda anslag till
utbildningen.
– De ökade tillskotten var troligtvis
helt nödvändiga för att genomförandet
av reformen skulle gå så smidigt som
det har gjort, sa den norska utbildningsminister
Kristin Clement till tidningen
Universitetsläraren tidigare i år.
Även Danmark och Finland har tillfört
nya resurser för omställningen till
Bolognaprocessen.
Det borde vara naturligt att den största
förändringen av högskolan sedan 1970-
talet får kosta pengar. Men i Sverige lärosätena
har inte fått några extramedel på
grund av reformen.
I praktiken kommer
pengarna i stället att tas från undervisningen.
Dagens studenter blir förlorare
– ännu en gång.
Efter trekvarts duckande var frågestunden
över för Leif Pagrotsky. Han log.
– Ni har varit jättesnälla. Jag hade förväntat
mig lite tuffa frågor, sa han.
Det är inte en nöjd utbildningsminister
som Sveriges studenter behöver just nu.
