En ny termin med ett nytt sällskap i studierna ger Anahita Nicoobayan möjligheten att omskapa sig själv.
Hösten har blåst igång. Min andra termin i Lund är någon annans sjunde, och det krävs inte mycket mer än ett byte av umgänge och cafeteria för att se hur den omsorgsfullt frampillade bilden av jaget faller sönder när man placerar den i en främmande miljö.
När jag pluggade religionsvetenskap kände jag mig trotsig; min sinnesstämning var väl något i stil med ”religion är fascinerande, men ni ska inte tro att jag köper det här”. Litteraturvetenskapen är, som väntat, annorlunda. Jag visste att det skulle bli suveränt – jag älskar litteratur och jag älskar humanister.
Här är någons bokmanus till en förläggare ett vanligt samtalsämne, här befinner sig andra på platser som jag vill hitta till, här lär jag mig lika mycket av en konversation bredvid en kopp kaffe som jag lär mig i föreläsningssalen. Det är ingen tvekan om att jag trivs som gulnad i en gammal bok.
Men det är något som gnager i mitt bakhuvud ändå. Det är inte bara en fråga om att vi kanske ändrar beteende efter plats och omgivning. Det är tvärtom ganska naturligt om man är något så när socialt kompetent. Det är snarare att jag, och andra, kopplar samman vår självbild med den plats vi befinner oss på. Jag känner att jag hör hemma på Språk- och Litteraturcentrum. Det gjorde jag inte inne på teologen, och behövde därför på något sätt försvara det faktum att jag var där över huvud taget. Som om den jag pratade med behövde veta att min person var mer än en sammanfattning av rummets bakgrund.
Jag vet inte var jag är om ett år, då jag just nu vill bli allt från en journalist till en jurist som jobbar med mänskliga rättighetsfrågor. Om vi tar det senare som exempel; vad skulle mina nyvunna humanistvänner säga om jag packade ihop och begav mig för att spendera fem år inne på Juridicum? Plötsligt skulle jag behöva rättfärdiga både för mig själv och för andra, det faktum att jag har hamnat på Solens motpol. (Inget illa menat, kära jurister.)
Jag tror att det är en standardtanke i dag; att man är sitt jobb, sin utbildning, sitt yttre i dess yttersta. Men i grund och botten är utbildningslokalerna en av livets mindre parenteser. Var och vad man pluggar definierar inte vem man är. Hur populär den teorin än må vara.
