Ja jag förstår att ni tror att jag har gett upp bloggen och sagt adjö, utan att uttrycka det bokstavligt då, men icke. Ni slipper inte undan mig och mina högst meningsfulla sanningar. Där var jag ironisk. Jag anser inte att jag har meningsfulla sanningar. De är bara meningsfulla för mig. Och mina sanningar. Jag prackar på dem lite på dem som råkar läsa, men jag tvingar ingen att se dem som sin sanning. Det är lite svårt med det där. Och med ironi också, det var därför jag tydligt definierade ovan att jag var just ironisk.
Sedan jag skrev på en klasskompis inlägg på facebook att jag grät när jag lyssnade på ”när alla vännerna har gått hem” (han la själv in den som ett litet skämt som tack för att vi var på hans fest) och han INTE FATTADE att jag bara skojade, det är väl klart att jag inte sitter en solig söndagförmiddag och gråter över Gyllene tider. Eller är det inte klart? Tydligen inte, han trodde i alla fall i flera dagar att jag faktiskt satt där hemma och grinade så nu vågar jag aldrig mer vara ironisk utan att förtydliga detta.
Okej, det var inte om detta jag skulle skriva. Jag skulle berätta att jag faktiskt har skaffat mig en smartphone. En Samsung Galaxy, för den ska vara så himla bra. Vad fint tänkte jag, Albert har krossat glaset på min Ericson och i helgen sumpade jag bakstycket på den på krogen och det var fullständigt omöjligt att hitta det igen, det försvann på en sekund. Mycket märkligt. Men det var liksom läge att ta det där steget. Jag tänkte att jag nu skulle kunna blogga när jag har 2 min över på tåget och sånt, men, jag kommer aldrig ut på nätet? Och batteriet måste laddas varje dag, ska det verkligen vara så här? Va va? Jag är besviken.
