Igår testade vi Longyearbyens uteliv på riktigt. Det började med en kanna isbjörnsgrogg hemma och slutade på efterfest med en fantastisk körduell där höjdpunkten var en mäktig version av ’Hymn till Sovjetunionen’. Storartat! Däremellan var vi efter en onödigt lång promenad framme vid ’Huset’; byns stora festlokal. En byggnad som rent utseendemässigt lämnar en del att önska, men en stenobelisk till minne av direktör Einar Sverdrup som ’Föll under kamp i Isfjorden 14 maj 1942, orädd och ärlig’ stoltserar på parkeringen och drar upp betyget rejält.
Två bluegrass-band av blandad kvalitet stod för underhållningen och det såldes öl på burk. Vad mer kan man begära? Mot slutet av konserten var vi båda så trötta att vi singlade slant om alternativen ’gå hem’ eller ’öka’. Det blev det senare och därav är farten så här dagen efter satt till lägsta möjliga. Anton bakar ’fulbröd’ medan jag ligger i soffan och filosoferar över livet.
För att vara ett ställe där endast dryga två tusen personer huserar så är utelivet förvånansvärt rikt. Longyearbyen har tre pubar som alla har öppet till 02, alla dagar. Plus Huset då som har öppet fredagar och lördagar. Och jag som funderade på om jag ens skulle packa med mig ett par jeans, ett par converse och mitt hårvax eller om det bara var onödig och fåfäng väskutfyllnad. Men så här en halv vecka in i vistelsen kan jag konstatera att det var en bra idé, för jag misstänker att det inte var sista gången vi kröp hem genom polarnatten och man vill ju inte gärna se ut som en luffare när man gör det. Så svaret på frågan i titeln är således kort och gott: ja.
