Välkommen till ännu en distraktion.
Att skapa något nytt är svårt. Jag vet det – min deadline för den här ledaren har nämligen i skrivande stund sedan länge passerat. Idén om att det är enklare att jobba under press har jag många gånger lyckats motbevisa. Med klockan tickande i bakgrunden känns det närmast omöjligt att skriva något meningsfullt, eller ens sammanhängande.
För att vara rättvis mot mig själv ska det sägas att förutsättningarna inte har varit de bästa. Knappt var julledigheten över innan jag blev tvungen att isolera mig hemma på grund av en enkel förkylning – en extrem åtgärd om allt hade varit som vanligt. Men så verkar saker och ting inte heller riktigt vilja bli som vanligt. Snarare tvärtom.
När vi har satt ihop tidningen du just nu läser har det varit med färre medarbetare på plats än annars. Våra möten har återigen flyttat in i det digitala rummet, och textarbetet har både försenats och försvårats på grund av sjukdom. Utanför AF-borgen faller skymningen tidigt, och på radion pratar de – när pandemin inte dominerar – om krig i Europa.
Mot en sådan bakgrund kan det kännas svårt och tungt att försöka göra något nytt eller meningsfullt, vare sig det rör sig om något lättsamt eller något med större tyngd. Samtidigt är kanske behovet som störst just då.
Om det så är en bok, ett nytt projekt eller rentav en helt annan värld, är det hjälpsamt att fly in i något annat en stund när jorden snurrar i en oväntad riktning.
Personligen har det varit skönt att kunna arbeta fram detta nummer av Lundagård tillsammans med mina medredaktörer och med alla de skribenter, illustratörer och fotografer som på ideell basis jobbar för att skapa Sveriges bästa (student)tidning. Trots att mycket av vårt arbete har tvingats ske just digitalt.
Att förlora sig själv i något behöver alltså knappast vara detsamma som att bli passiv gentemot sin omvärld. Tvärtom tror jag att det, i vilken form det än må vara, alltid kommer att fördjupa den egna förståelsen för världen såväl som för en själv.
Skapandet och kreativitetens mångfald är vad vi vill lyfta fram i detta nummer av Lundagård. Men också de problem som följer på vissa skapande verksamheter, och på att i alltför hög utsträckning försöka skapa sig själv. Förhoppningsvis kan tidningen tjäna som en liten distraktion i väntan på ljusare tider. De kommer ju (förhoppningsvis). Och det blev trots allt en ledarartikel till sist!
Trevlig läsning!
Ledaren publicerades ursprungligen i Lundagård #1 2022.
