Fredag 6 maj uppträdde indiebandet Terra på Blekingska nationen. Lundagårds Clara Castenfelt var på plats under en kväll fylld med grym musik och riktigt go stämning.
Det är en tropisk majkväll utanför Blekingska nation. Under den halvtända entréskylten börjar det bli kö. Folk röker, skrattar och ropar på vänner som kommer cyklande in till parkeringen. Trots min brist på förväntningar känner jag en bekant värme slå rot i magen. Det känns som att det här kommer bli ett riktigt bra livegig. En märkbart berusad kille springer fram till mitt umgänge. Han frågar, på den grövsta göteborgska ni kan tänka er, ”Hur bra koll har ni på Terra?”
Precis som grabben antyder så härstammar rockbandet Terra från Göteborg. Medlemmar är sångare/gitarrist Karl Sundström, andre gitarrist Petter Lagerlöf, trummis Mathias Ek, och bassist Alexander Jubell. De debuterade år 2015, och är sedan april 2022 aktuella med sitt andra album Underbara saker.
Frågar man mig är det aldrig givet att indieband är bra. Den kommersiella obundenheten har väldigt få tyglar på artisten, vilket såklart kan ge upphov till otrolig musik. Indieband kan också vara härdsmältor. Jag har inga namn i huvudet, just för att jag alltid försöker förtränga dem.
Men när Terra intar Blekingska nations scen runt midnatt, så lämnas alla bartenders tomhänta. Alla besökare liksom emigrerar till scenkanten. Längst fram står en rad av (om det ens finns något sånt för ett så här litet band) groupies som skriker ut vartenda ord. Luften är kvav, alla är svettiga, och det spills öl lite här och var av folkhavets arytmiska dansande. Det tar inte lång tid förrän jag kommer på mig själv med att vara överraskad – Terra är faktiskt riktigt bra.
Ju längre bak i Terras diskografi man kommer, desto mer odisputabel är deras status som rockband. På debutalbumet Terrarism (2016) är de hårda och lite skrikiga, och anspelar på såväl 90-talsrock som modern poppunk. Men nu, när bandet betar av det nya albumet på scen, känner jag av både Kents taktfasta melankoli och Veronica Maggios ungdomliga och gnälliga klagosång.
Melodierna är ljusa, gränsande till euforiska, men hålls i schack av de skrovliga gitarrerna och Sundströms närvaro. Han slänger pojkaktigt med luggen och stirrar med blanka ögon ut över publiken. Samtidigt sjunger han om dödstråkiga hemstäder, att vara fult klädd och oskolad, och odödliga relationer som faller isär – allt med en röst len som smör. Vid groupie-randen får jag syn på en kille som bugar vid Sundströms fötter, som om han vore statist i Jesus Christ Superstar. Och ja, han fick låtlistan sen.
Terras samtidigt ljusa och deppigt sentimentala sound är, trots sin genremässiga brist på definition, rent objektivt skitbra. Jag skriver denna recension med ”Ingenting om dig” från det nya albumet på repeat i hörlurarna. Kanske är det dags för mig att ge indieband mer kredd. Att sluta fnysa nästa gång jag ser en grupp halvsnygga snubbar under ett obskyrt namn som ska uppträda på en mindre nation. Eller inte. Jag gillar att tro att jag istället hittat ett riktigt guldkorn i Terra. Kanske går det att överraska mig, trots allt!
