Längs Knut den Stores torg stryker en blek kvinna i brudskrud. Ett blått ljus och rök från maskiner färgar torget, där spindelnät hänger tätt mellan träden. Luften är fylld av skräckblandad förtjusning, det hörs både skrik och skratt.
Bruden närmar sig långsamt förbipasserande och sprider kalla kårar omkring sig. Men efter en snabb hälsning byts den rysliga karaktären ut mot en helt vanlig student. Det är Ida Hämäläinen, student på musiklärarlinjen som under långhelgen ska spöka på evenemanget. Hon älskar teater och har tidigare jobbat med barn i levande miljöer. Efter att ha hittat en annons på Facebook berättar hon att detta var ett naturligt nästa steg.
När Lundagård möter henne är hon mitt i arbetet: Då och då måste hon avbryta intervjun för att gå in i rollen, skrämma någon som passerar och sedan fortsätta samtalet.
– Idag är jag en död brud som sörjer, antagligen att jag själv har dött eller att någon annan har gjort det. Så jag går ofta runt och gråter, eller stirrar på folk. Det är min tanke bakom det.
Det är inte bara kostymen som ska göra jobbet. Besökarna är allt från små barn till tonåringar och vuxna, och skådespelarna behöver läsa av vem de har framför sig.
– Alla ska bli skrämda på lagom nivå. På detta område får vi vara ganska wild and crazy, så vi kör med jumpscares. Själv brukar jag framförallt stirra på folk. Det blir intressant eftersom vissa skådespelare skriker och hoppar fram, medan andra är mer oförutsägbara. Det är nog just oförutsägbarheten som är det läskiga.
För de mindre barnen gäller en annan taktik. Att diskret följa efter eller bara dyka upp bakom ett hörn kan räcka långt. Ibland behövs det inte ens ett plötsligt utfall – det kan vara nog så effektivt att bara göra någon lite obekväm.
Ett stenkast bort, i Stadsparken, arbetar historiestudenten Theo Lindström Norbeck i spöklabyrinten. Där gestaltar han en konduktör som avlidit efter att ha fått en kolvagn över sig. Även han hittade jobbet via samma Facebookannons, och med ett teaterintresse på fritiden kändes detta perfekt.
Inför Rysliga veckan, som arrangeras för fjärde året i rad av Visit Lund, har han hämtat inspiration från Pinterest och sett halloweenfilmer för att komma in i rätt stämning. Han uppskattar särskilt att få klä ut sig och dra ut halloweenfirandet över flera dagar.
– Det är väldigt kul! Det är som att spela folk ett spratt hela tiden, ungefär som när man gömde sig hemma för att skrämma sina föräldrar.
I labyrinten försöker Theo och de andra skådespelarna få besökarna att irra runt innan de hittar ut. Hur mycket de skrämsmer beror helt på vem som kliver in.
– Man kan gå in lite mer för att skrämma de äldre, medan det för de yngre kan räcka med att man tittar fram bakom ett hörn. Då springer de hundra meter bort. Man får tänka sig för vem man har att göra med.
Den som tar sig igenom hela labyrinten får en klubba.
– Om man skrämmer någon lite för mycket kan man ge dem klubban som förlåt, säger han och skrattar.
Inför evenemanget fick skådespelarna en budget att utgå från, men i övrigt fria händer. De har pratat ihop sig om vilka karaktärer de ska spela och därefter hjälpts åt med kläder, smink och idéer.
– Vi har fått en liten budget, så vi har kunnat arbeta med det. Och sen har vi snackat med varandra om vem vi ska vara och hur, och bytt lite kläder mellan varandra, säger Ida.
Hon visar korsetten hon har på sig. Den är lånad av en annan i gänget, som i gengäld fick låna en topp av Ida.
– Man hjälper varandra, säger hon.
Just gemenskapen med de andra skådespelarna är för Ida Hämäläinen en stor del av upplevelsen.
– Det är ett riktigt härligt gäng. Det är alla, och olika typer, av människor man jobbar med. Vi alla gillar ju på något sätt att arbeta med människor och att ta för sig och bjuda på sig själv. Det har vi gemensamt.
Hur väl skräcken fungerar blir tydligt när tioårige Nicolas kommer ut ur spöktunneln. Hans syskon vågade inte följa med in, men själv tog han sig igenom tillsammans med sin pappa. Han tycker inte att upplevelsen var jätteläskig, även om vissa delar fick honom att haja till.
– I slutet var det ett troll som kom mot en med en stav. Det var ändå lite läskigt. Sedan var det sådana zombiekroppar som rörde sig i rabatten. Det tyckte jag var läskigt ändå.
Han tror att evenemanget kommer bli ännu bättre när mörkret fallit.
– Jag kanske kommer tillbaka igen om jag hinner i helgen, det hoppas jag. Det är roligare att vara här när det är mörkt!
Och medan besökarna väntar på att mörkret ska göra sitt fortsätter studenterna att öva på konsten att skrämmas – en förbipasserande i taget.
