– Det är roligt att vara tillbaka, konstaterar Dennis Lavesson när han går genom Juridiska fakultetens bibliotek.
För sju år sedan offentliggjorde Dennis Lavesson sin historia i en intervju med Lundagård här på Juridicum. Dåvarande juriststudent, idag verksam advokat och delägare i den advokatbyrå som vågade ta in honom trots en kriminell bakgrund.
År 2012 dömdes Dennis till åtta års fängelse för grovt dopning- och narkotikabrott, och blev villkorligt frigiven efter fem år. Han hade varit delaktig i ett av Sveriges största smuggelnätverk som sålde illegala preparat över internet. Accelererande fartblindhet överskuggade medvetenheten om att verksamheten var olaglig.
– Lite blev mer som blev ännu mer. När jag började var det bara doping. Sedan blev det narkotikaklassade tabletter. Då var man redan inne i det så mycket att man inte reagerade, säger Dennis.
Dennis var häktad i ett och ett halvt år. När han fick domen på åtta år blev han glad. Åklagaren hade yrkat på fjorton år.
– Under tiden man är häktad vet man inte om man är hemma om två, fem eller åtta år. Sedan får man ett slutdatum och något att sikta efter. Både för egen del, för min frus och mina barns. Det var värt väldigt mycket.
De flesta minnen från tiden i fängelset kretsar kring barnen, berättar Dennis. Han minns särskilt julen 2013. Efter många om och men fick Dennis tillåtelse att ringa sina barn för att säga god jul. Han pratade med sin sjuåriga dotter.
– Mitt i alltihopa säger hon ”pappa, varför sitter du i fängelse?” Det får jag fortfarande rysningar av. Inget barn ska behöva fråga det egentligen. Det påverkar mig fortfarande.
Dennis upptäckte en fallenhet för skrivande och argumentation i fängelset, vilket blev en katalysator för juridikstudierna. Men det har krävts mer än skicklig argumentationsförmåga för att ta sig dit.
– Man måste ha mycket tålamod och envishet. Jag har kämpat jättehårt. Det krävs mycket slit, att låta saker ta sin tid och inte ge upp. Man får inget serverat på ett silverfat.
Under tiden i fängelset började Dennis studera juridik på distans. Han läste utvidgad juridisk introduktionskurs, fick högst betyg den terminen, och började därefter juristprogrammet vid Lunds universitet. Att bli advokat var dock inte något som Dennis initialt övervägde.
– Under termin ett hade vi en uppsats och jag skrev om häktning i och med att det låg mig varmt om hjärtat. Jag berättade om min bakgrund för min handledare som sa ”du ska ju jobba med straffrätt och borde bli advokat”, säger Dennis.
Studierna i Lund ledde inte bara till en utbildning, utan vänner för livet. Handledaren, Karol Nowak, som Dennis hade den första terminen, fick han en fin kontakt med. Han hade även honom som handledare på sitt examensarbete.
– Studenttiden var jättekul. Jag säger till mina döttrar att plugga, för man har mycket mer möjlighet att styra sin tid än när man jobbar sen. Jag har några jag fortfarande har god kontakt med. Det är kul, för det är människor jag aldrig hade träffat annars. Man har skapat ett nätverk av vänner och kontakter som är värdefullt.
I sitt yrkesliv upplever Dennis inte att hans bakgrund har inneburit några nackdelar, tvärtom har den kunnat inge förtroende hos klienter.
– Om jag har en klient i häktet kan jag säga ”jag vet hur det känns” och faktiskt mena det.
– Inom min del av juridiken träffar vi många utsatta. Många där kanske inte alltid har haft en felfri uppväxt. Det kan göra det lättare om de känner att man är mer på samma våglängd som dem.
Vid ett tillfälle har det hänt att någon både reagerat och agerat på Dennis kriminella förflutna.
När han hade jobbat i ett par år fick han reda på att ett anonymt brev skickats till Lunds och Malmö tingsrätter med hans dom. Det stod att han inte borde tillåtas ta uppdrag. Dennis gavs dock möjlighet att yttra sig över brevet, varefter tingsrätterna fortsatte låta honom ta emot uppdrag.
Trots att brottsligheten och fängelsestraffet präglade hans liv under många år upplever han dem nu som något väldigt avlägset.
– Idag känns det lite som att det inte har hänt. Jag och min fru pratade om det, hon har varit med under hela resan. Vi förlovade oss i häktet, gifte oss i häktet och har varit gifta i tretton år. Men pratar vi om det nu känns det inte som att vi pratar om mig och om oss, utan om en bok man har läst eller film man har sett. Det är så långt från det liv jag lever idag, förklarar han.
Dennis såg brister i kriminalvården under tiden som han själv var häktad och satt inne, men menar att det har försämrats sedan dess. Han berättar om en klient som nyligen blev häktad.
– Jag sa att det blir mycket bättre när du kommer från arresten till häktet, för där har du ett eget rum, toalett, tv och säng. Han ringde dagen efter och sa: ”Det blev inte bättre. Jag fick ett gammalt besöksrum, de hade lagt en madrass på golvet och ett par extra filtar för att det är kallt”.
Längre straff, överbelagda fängelser, överfulla häkten och längre utredningstider, anser Dennis, reflekterar ett allt kyligare samhällsklimat.
– Folk blir dömda på förhand. Det genomsyrar samhället i sig. Tidigare jobbade vi mycket med migration till exempel, men det gör vi knappt längre. Dels för att man inskränkt mycket i rätten till biträde, dels för att många inte får stanna alls.
Alla har rätt till en andra chans
Sedan den första intervjun i Lundagård har Dennis medverkat i ytterligare några nyhetsmedier och berättat om sin resa. Även om han inte är särskilt förtjust i synligheten väljer han att ställa upp på intervjuer för att kunna inspirera andra. Han beskriver det som ett sätt att ge tillbaka.
– Folk som sitter inne har hört av sig. Anhöriga till dem har hört av sig: ”Min kille sitter inne och jag såg dig på tv, det betyder så mycket att du visar att det faktiskt finns något vettigt att göra efteråt.”
Hans berättelse har blivit ett exempel på att det går att styra om riktningen i sitt liv. Dennis känner sig dock inte så associerad med etiketten ”fången som blev jurist”.
– Givetvis vill jag bli ihågkommen för att jag är en duktig jurist. Mitt primära mål är inte att vara han som satt inne och sen blev advokat. Jag är inte stolt över de brott jag begick men jag är stolt över resan därefter.
Dennis uttrycker att det finns möjligheter, även för de som tidigare valt fel, men att man behöver kämpa och ta dem när de erbjuds.
– Alla har rätt till en andra chans. Hade jag inte fått det hade jag kanske inte varit där jag är idag.
.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård #7. Läs hela tidningen här.
