Annons Annons
Recension

Hur håller Zelmerlöws bok i backspegeln?

Måns Zelmerlöws bok När allt faller lämnar läsaren med en känsla av empati för Melodifestivalvinnaren. Dock utelämnas avgörande perspektiv som får berättelsen att halta.

Hur håller Zelmerlöws bok i backspegeln?
För drygt två månader sedan släppte Måns Zelmerlöw boken "Allt faller". Frågan är om den håller såhär i efterhand? Foto: Bokfabriken

Ingen kan ha undgått det drama som utspelade sig efter Melodifestivalen i fjol när Måns Zelmerlöw hamnade på en andraplats efter att ha förlorat mot KAJ:s hit Bara bada bastu. Strax därefter lägger Ciara Janson, före detta Zelmerlöw, ut ett Instagraminlägg med diverse anklagelser mot artisten, bland annat att han ska ha ett kokainmissbruk. Inlägget blir bortplockat, men kriget mellan de tidigare makarna har bara börjat.

I september i år släppte Måns Zelmerlöw 280 sidor av förklaring – den av honom själv författade boken När allt faller. En bok som dömdes ut innan den ens hade släppts. Är man cancelled så är man. Eller?

Jag började läsa med ett öppet sinne, det finns trots allt alltid två sidor av en historia. Redan i första kapitlet sätts dock en ton som sedan genomsyrar hela boken: att Ciara är en hemsk människa. Måns målar upp sin exfru som en kalkylerande, manipulativ, toxisk person. Avsaknaden av andra perspektiv gör det omöjligt att få en rättvis bild av situationen.

Kronologin i boken är inte helt lätt att följa. I näst intill varje kapitel hoppar Måns mellan då- och nutid. Han skriver om gamla flammor som dämpat hans bekräftelsebehov och tiden av utanförskap i grundskolan. Han bygger upp en oskyldig, sårbar version av sig själv. Det bidrar oundvikligen till att man får medkänsla för honom. Samtidigt beskriver han hur Ciaras beteende under relationen har påverkat både deras förhållande och hans eget välmående negativt. Även om det kan ligga sanning i det han påstår, så saknas självrannsakan i boken.  Medkänsla gentemot exfrun är det också sparsmakat med.

Den bild Måns målar upp av Ciara är svår att förena med den person som framträder i offentligheten. Hon pysslar med sina söner, går på bröllop med pojkvännen och övar inför en teaterföreställning. Hon har dessutom medverkat i både svenska Masked Singer och Let’s Dance. För att inte tala om hennes nära vänskap med deckardrottningen Camilla Läckberg, eller ”författaren” som hon kallas i boken. 

Måns bryter tystnaden efter att boken släppts i talkshowen Sverige och Skavlan. Avsnittet börjar med en tjugo minuters intervju där Måns bland annat bemöter anklagelser om psykisk och fysisk misshandel med ett minst sagt otydligt svar. 

– Det som hände var ju det som inte har hänt, säger han. 

Ett svar som egentligen inte säger någonting, men sättet han uttrycker sig på får mig ändå att tro att han är genuin. Kokainet? En fyrtioårskris som spårade ur. Skavlan är skarp och ställer de tuffa frågorna utan att tveka. Måns besvarar dem på ett trovärdigt och naket sätt, inte med den konstanta svartmålningen av sin exfru, som han gör i boken. Det känns som att han har landat mer i det som utspelat sig. Att han får just den här TV-tiden visar på allmänintresset i konflikten. 

Boken får en både att känna ilska och sorg, och det är där styrkan ligger. Jag får vid flera tillfällen tårar i ögonen. Det är omöjligt att inte beröras när han berättar hur sonen Albert inte vågar somna på kvällen av rädsla för att pappa ska vara borta när han vaknar. Eller när eleverna på hans stiftelses skola i Kenya, Kenswed Academy, berättar att de aldrig skulle ha överlevt utan hans arbete där.

Måns alla beslut är för barnens bästa, det gör han tydligt. Där tappar han mig. Det är motsägelsefullt när han delar med sig av högst privata saker som rör deras mamma, och de själva. Fokus ligger på Ciara och han sveper förbi sin otrohet och droganvändning – det som man vill veta mer om. Vill han ha sympati för sin situation bör han reflektera djupare över de egna snedstegen. 

Bokens vändpunkt kommer när Måns förlorar vårdnadstvisten och barnen tvingas lämna Sverige. Då börjar hans resa att hitta sig själv. Efter två vändor på det kända retreatet Baravara verkar han göra just detta. Han hittar tillbaka till sitt gamla jag, den han en gång var och nu vill bli: Måns Petter.

Är När allt faller läsvärd om man bortser från etik och moral? Rent språkligt märker man att det inte är en professionell författare som skrivit. Personliga liknelser och otydliga meningsuppbyggnader gör det stundtals svårt att få flyt i läsandet. Det som gör boken unik är att man redan vet hur den kommer att sluta – kryddan ligger i vad som leder upp till det, vilket Måns lyckats bra med. Älskar man att frossa i skvaller eller om man själv har varit i en liknande situation är det absolut värt att läsa. Om inte så räcker det gott att skumma igenom löpsedlarna.

Jag förstår varför Måns släpper den här boken. Han vill förklara sin sida av historien, som har blivit så publik och nästan förgjort honom. Samtidigt går det att ifrågasätta varför han inte bara skriver den och ger den till sina barn när de är redo att veta hans sanning – om det nu är för barnens skull han skriver. Istället låter han hela Sverige höra om det först. Det är ett tappert försök till försoning med det svenska folket, men för att nå hela vägen krävs hårdare självkritik och svar på tal. Skavlan frågar Måns varför han lät boken gå till tryck, trots att det skulle förvärra konflikten.

– Mina barn kommer att tvingas att läsa så fruktansvärt mycket: en flod av lögner, sanningar, rykten och skvaller om sin pappa. Då tror jag att det är viktigt att det finns någonting som simmar motströms i den floden, säger Måns.  

– Kunde du inte bara ge barnen manuset? undrar Skavlan.

– Jo, men när skulle jag göra det? svarar Måns.

Nu, drygt två månader senare, verkar folkdomstolens ilska ha svalnat och Måns dyker upp i media då och då, bland annat med sin nya flickvän Elin inför en premiär i Malmö. Och den stora frågan, varför han släppte denna bok, besvaras hos Skavlan i TV-rutan. 

– Jag kan inte gå igenom livet och bära ansvar för något jag inte har gjort, säger han.

Framtiden för Måns Petter återstår att se. Men en sak står klar: när allt faller ska man åka till  Baravara. Måns Petter är där en vecka i månaden.

Annons Annons
Annons Annons