Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i texten.
När portarna stängs efter årets största mässa har 106 578 besökare passerat genom dörrarna på Svenska Mässan. Under några dagar har Göteborg förvandlats till en mötesplats för litteratur, kultur och folkbildning. Men den som varit på Bokmässan tidigare vet att upplevelsen inte börjar inne på mässan. Den börjar redan i kön.
De olika köerna slingrar sig runt byggnaden och ut på Göteborgs gator. Längs den står människor med tygkassar över axlarna, programblad i händerna och böcker under armen för signering. Stämningen är förväntansfull, men samtidigt råder en viss förvirring. Är det här verkligen rätt kö? Ska alla åt samma håll? Någon frågar någon annan, som frågar en tredje.
Efter fyrtiofem minuters köande öppnar sig mässhallarna och storleken på lokalen blir snabbt uppenbar. Montrar, böcker och scener fyller till synes varje ledig yta, och ändå finns det en hel övervåning kvar att utforska.
Folkvimlet tätnar. Människor tränger sig in åt alla håll och köerna till de olika scenerna och föreläsningssalarna börjar växa. Med hundratals personer på väg åt olika håll blir det snart mindre en fråga om vart man vill gå och mer en fråga om vart folkmassan tar en.
Och någonstans mitt i detta ska litteraturen samsas med spelvärlden.
Årets två huvudteman är folkbildning och spel. Folkbildningen lyfts fram som ett sätt att skapa tillgång till kunskap och kultur och som en viktig del av det demokratiska samtalet. Spelen får samtidigt för första gången en egen plats som tema på Bokmässan. Tv-spel, brädspel och rollspel presenteras som berättarformer och som en del av kulturlivet. Temat ”spel” känns både nytänkande och sent ute eftersom Sverige redan är ett av världens ledande spelländer. Under invigningen nämns att spel som kulturform har diskuterats runt om i världen i flera år, ändå har det tagit lång tid innan de fått en självklar plats i svenska kultursammanhang.
Just den frågan märks ute på mässgolvet. Är det verkligen så att spel kan vara läsfrämjande? Hör spel hemma inom kulturen? Publiken verkar delad. Speltemat framstår dock inte som ett påklistrat inslag, utan som en naturlig del av programmet och en passande reflektion av samtiden. När så många samtal kretsar kring digitalisering, delaktighet, interaktiv läsning och nya sätt att engagera människor i berättelser blir spelen snarare en självklar del av diskussionen, oavsett vart du står i frågan. Problemet ligger snarare hos kultursnobbarna som har svårt att hänga med i tiden så till den grad att de inte vill diskutera frågan.
På mässgolvet suddas gränsen mellan spel och litteratur ut. Antikvariatmontrar står vägg i vägg med montrar fyllda av brädspel. Inne på mässan samsas spelare, spelskapare, debutförfattare, journalister och kulturarbetare om utrymmet. Här går det att prova nintendo-spel och samtidigt köpa en roman på andra sidan gången.
Programmet för mässan är enormt. I år finns där cirka 800 utställare från stora förlag till små debutförfattare. Samtidigt pågår ett nästan lika omfattande program vid sidan av själva utställningen där ytterligare 800 medverkande deltar i 300 seminarier. Sammanlagt finns det också över 3 500 programpunkter att välja mellan. Det innebär att man kan gå från ett samtal om desinformation och demokratins framtid till ett seminarium med spelskaparna Josef Fares och Andrzej Sapkowski, och därefter vidare till ett samtal om pepparkakans historia. Om man ens råkar vara någorlunda intresserad av kultur i någon form finns här något för alla.
Bland årets stora namn finns Jamaica Kincaid, som tilldelas Bokmässans hederspris Sjöjungfrun, liksom författare och samhällsprofiler som Louise Penny, Peter Englund, Ebba Witt-Brattström, Sauli Niinistö, Klas Östergren och Åsa Wikforss.
Bokmässan har också rykte om sig att vara en plats för kändisspaning. Ändå är det märkligt svårt att hitta dem. De måste försvunnit bland folkvimlet. Eller så har jag lyckats undvika de milslånga köerna som till slut ledde till en eftertraktad boksignering. För den icke-kändissökande besökaren går det precis lika bra att bara glida omkring bland de olika båsen, lyssna på ett samtal om ”Det karibiska E-sportsundret” eller köpa en dyr fika.
Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig innan mitt besök på mässan. Jag hade nog tänkt mig att det skulle finnas fler böcker att bläddra i och köpa med hem, men blev istället överraskad över hur mycket mat, läromedel och annat som tog plats. Ett mer passande namn på Bokmässan i sin nutida utformning skulle kanske vara Kulturmässan eller Folkbildningsmässan, för böcker är bara en del i det hela. Bokmässan har sedan 1985 vuxit sig enormt stor och för att locka tillräckligt många besökare är det livsviktigt att bredda utbudet varje år. Men personligen hade jag varit nöjd med enbart böcker.
Efter två hela dagar på Bokmässan känner jag mig både nöjd, bildad och snurrig i huvudet av det öronbedövande sorlet. Besöket har varit både roligt och lärorikt. Men inför nästa år kommer jag med andra förväntningar, och definitivt med öronproppar och egna, billigare snacks.
Bokmässan handlade återigen om mycket mer än bara böcker. Det är både dess styrka och dess svaghet. När dörrarna öppnas för fler debatter, teman och verksamheter utanför litteraturens värld finns det också en risk att själva kärnan försvinner, och det är tyvärr så jag upplevt bokmässan. Trots det är mässan svårslagen för den som vill inspireras. För den som bara vill gå runt och mingla med likasinnade bokälskare finns det betydligt lugnare alternativ.
