Annons Annons
Kultur & Nöje

Molières klassiska komedi görs om till samtidsdrama

I Teater Plan A:s samtida version blir Molières "Skola för äkta män" en mycket lyckad föreställning om relationer, krav och svek. Mimmi Anderson har skrivit om pjäsen med omvända könsroller, och förflyttat handlingen till stadens nattliv.

Molières klassiska komedi görs om till samtidsdrama
Teater A tolkar Molières pjäs "Skola för äkta män". Foto: Teater A

I centrum för den omtolkade pjäsen Skola för äkta män står Sganarella (Mimmi Anderson) och pojkvännen Isidore (Aron Sandén). Relationen präglas av en djup konflikt: Isidore vill gå ut med sina vänner, men Sganarella saknar förtroende för berusade män. Isidore verkar ha svikit henne förr, och kommer att göra det igen.

Sganarellas farhågor blir begripliga sekunden vi presenteras för Isidores vänner, vars mening med livet främst verkar vara öl och fest. Karaktärerna är igenkännbara, ibland lite väl stereotypiska bilder av personer som varje lundastudent stöter på med mer eller mindre jämna mellanrum. Rasmus Frick gör här en särskilt träffsäker roll som Lisandre, en grabbig festprisse vars hela mentala kapacitet tycks vara reserverad för att få med Isidore ut på krogen. ”Äkta män ska ha äkta fest”, blir hans ledord.

Men Sganarella har ännu ett skäl till oro: grannflickan Valerie har ett gott öga till Isidore, och under pjäsens gång blir även han allt mer intresserad.

I Molières original är Sganarella en kontrollerande man som fostrar den unga Isabella till att bli en lydig hustru. Han görs till åtlöje när hon lurar honom att godkänna hennes giftermål med den hon verkligen älskar, Valère. Mimmi Andersons version har inte bara vänt på könsrollerna, utan också på själva moralen. Isidore är nu en bedragare, framställd som både feg och löjlig. Sganarella däremot väcker empati och är strängt taget den enda rollfiguren man hyser respekt för. Samtidigt är hennes krav på pojkvännen inte entydigt förnuftiga, utan snarare föremål för diskussion.

Vi får ett drama som utforskar kontroll och lojalitet inom relationer, men också ett drama som ställer sig på den bedragnas sida. Resultatet är inget mindre än en fantastisk omkastning av Molières komedi.

”Valerie eller Sganarella – det är frågan”, säger Isidore i en parafras av Shakespeare i en av sina löjligaste repliker (de är många). Citatet är typiskt för pjäsens fyndiga humor; Molières 1600-tal flyter ihop med vår tid på ett sätt som gör pjäsen oupphörligt roande. Högtidliga, rimmade verser avslutas med ett syrligt utropat ”bitch!”.

Även i dräkternas utformning blandas då och nutid: gestalterna är klädda i 1600-talsmode trots att de rör sig i Malmös moderna klubbmiljö. För att inte tala om nattklubben i sig, där folkmelodier spelas i house-versioner och själva dansen växlar mellan traditionell folkdans och modern klubbdans, med rörelser drivna till konventionens yttersta gräns och långt därbortom. ”Vad i helvete”, hade väl Molière tänkt.

Skola för äkta män låter humor och allvar stå sida vid sida. När pjäsen tar slut vet jag inte om jag applåderar den suveräna underhållningen eller det gripande porträttet av Sganarella. Men applåderar gör jag.

Annons Annons
Annons Annons