Spex är en fantastisk konstform, säger vissa. Akademiskt snobberi, hävdar andra.
Lundagård gick till Jesperspexet senaste uppsättning och begrundade spexens
relevans idag.
Jesperspexet Lars Levi Laestadius Stora salen, AF-borgen
Somliga tycker att man knappt kan räkna sig som Lundastudent om man inte gått på
något spex, medan andra hellre raljerar elakt om de ”studentikosa tokigheterna”.
Även om Jesperspexarna i år kör på den mer moderna linjen med ett otypiskt
spextema: den norrländske väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius, så byggs
ändå intrigen på traditionellt sätt utifrån en historisk person eller händelse.
Och Lundaspexarna, Lunds äldsta spex, månar om det klassiska arvet och sätter
upp Uarda och Djingis Khan med jämna mellanrum. Alla de kända spexen från början
och mitten av 1900-talen handlade om händelser och personer i antiken. Men idag
kan det leda till pinsamma problem. Skämten kräver ofta en med våra dagars mått
mätt enorm klassisk bildning. Hur många kan till exempel Iliaden på sina fem
fingrar? Lustigheterna som till stor del består i att sammanföra personer från
olika historiska tider kan falla helt platt. Det kan nämligen vara svårt att
uppfatta det tokiga i att en person från 200-talet före Kristus samtalar med en
från 400-talet efter Kristus. Just detta skämt förklarades vara en ”våldsam
anakronism” i ett spexprogram från Lundaspexarna för en del år sedan.
Trots nytänkandet i ämnesval har Jesperspexet om Laestadius många av spexets
utmärkande egenskaper. Alla sånger sjungs två gånger och replikerna är pepprade
med ordvitsar, spetsfundigheter och vinkar till samtiden. Denna vilja kan för
coolhetsdyrkande 1970- och 80-talister ofta framstå som jobbigt käck och
krystad. Jesperspexets uppsättning är inget undantag. Ibland slås man också av
tanken att lustigheterna är mycket roligare för dem som står på scenen än för
publiken. I vissa stunder känns det helt enkelt som en uttömd konstform.
Men visst har detta spex ljuspunkter. När de samiska gudarna sjunger The
Ark-låtar eller när karaktären August Palm sjungande agiterar om LO, kommer
spexets egenskaper till sin rätt: den sunda respektlösheten, de finurliga
ordkonsterna och frånvaron av blodigt allvar. Då får också de genomgående
duktiga musikerna en chans att glänsa och inte bara bli glömda i diket. Det är
just denna ojämnhet i kvaliteten som kännetecknar Jesperspexet, då känslan av
intern lokalrevy blandas med ibland lysande artisteri och musik.
