Politik och passioner. Det nya numret av Ord och bild tål att tummas på.
Ord och bild.
Nr 3/2003.
Det är för lite passioner i politiken. I alla fall enligt Chantal Mouffe,
poppissociolog åt marxisthållet.
I senaste numret av Ord och bild (3/03) frammanar han bilden av politikens slut,
en situation där politiken har blivit reducerad till en fråga om juridik och
moral; rätt och fel.
Mouffe räds konsensus och varnar för att dagens situation gör att den politiska
passionen numer bara finns hos främlingsfientliga, populistiska partier. Enligt
honom är den demokratiska strukturen därmed hotad.
Boven i dramat är den tredje vägens politik. Alltså den väg där man tror
sig kunna driva politik bortom höger och vänster.
Han tycker att vi tydligare måste legitimera konflikter i samhället. Kämpa med
motståndare, inte fiender om politiska spörsmål.
I Ord och bild finns både det akademiska och det litterära. Det finns också
allmänkritiska texter av Mattias Gardells typ. I Gardells artikel resonerar han
kring Bushs ”medkännande konservatism”, med slutanalysen: ”Att känna tillit för
den nuvarande politiken karaktäriseras, med ett amerikanskt ordstäv, som ’just
another case of turkeys voting for Christmas”.
Det är en artikel som på sätt och vis slår in öppna, välbekanta dörrar för de
flesta USA-kritiker. Men den är också kryddad med nya detaljer som gör den
läsvärd. Till exempel att Ministeriet för hemlandstrygghet gör en
”hotbarometer”, Hur bedömer man att amerikanerna är mer terrorhotade från en
tisdag till en onsdag? Kanske är det en fråga som bara det amerikanska
ministeriet kan svara på.
Mitt exemplar av Ord och bild är tummat. Det har skvalpat runt länge i
väskan nu, faktum är att det nästan urartat till en oumbärlighet.
Jag tycker om att läsa Judith Hermanns nyöversatta novell. Det är tyskan som
debuterade med den strålande Sommarhus senare för ett tag sedan. Jag tycker
också om att läsa norska Ingvild Burkeys ”samtidskrigsprosa”.
Och jag tycker framför allt om att läsa kinesiska Yin Lichuan.
Hennes alter ego letar efter folket via skönlitterära fragment. Men letandet går
inte så bra.
”Jag arbetar som reporter på en tidning. Då skulle man kunna tro att det vore
enkelt för mig att samla material, men i själva verket vet alla hur det är.
Ingen berättar sanningar för en journalist. Är det inte skönmålningar så är det
svartmålningar. Senare förstår jag att det helt enkelt inte finns några
sanningar eller osanningar. Det mesta som sägs är helt enkelt skitsnack.”
Det enda hon hittar under jakten efter folket är bedagade popstjärnor och
professorer. Och så kanske en elak taxichaufför. Men att han skulle kunna vara
en del av folket är något som förbigås med tystnad.
Vi vill sällan se det sanna folket som en tjurig taxichaufför, och den
passionerade politiken som populistiska partier.
Å andra sidan är verkligheten sällan som vi skulle föredra att den var.
