Nollning är lika med en månads konstant fylla, men det slutar inte där. Studentlivets heliga ko är alkoholen, och det utarmar det som är allra bäst med Lund, skriver Ida Ölmedal.
Efter fem terminer på universitetet har jag blivit en nolla. Ett småjur, som det heter på Juridicum.
Jag bestämmer mig för att ta chansen. När jag ringer upp min fadder säger han glatt att jag är välkommen – och understryker att den första dagen är alkoholfri.
Det slår mig: Varför måste han påpeka det? Och varför blir jag förvånad?
Är det inte lite sjukt hur nollning har blivit liktydigt med en månads konstant fylla? Om man ska lära en grupp människor att älska varandra – varför göra dem extra gapiga, fula och odrägliga?
Visst, utan sprit skulle vi förmodligen inte förmå oss själva till att rimma könsord till schlagers eller att pumpa upp ballonger genom att jucka mot varandra.
Men ärligt talat, behöver man ludda till sinnena för att vara tokrolig efter andras spelregler med folk man inte känner, då betyder det nog att det egentligen inte är så tokroligt utan mest förnedrande.
Framförallt finns det massor av studenter som inte dricker. Varför ska inte de få samma chans att vara med och lära känna sina klasskompisar?
Tro mig, att agera stöttekäpp åt vinglande kursare är inte att vara med.
Studentlivets enda heliga ko är alkoholen. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att sjunga, spexa, reportra eller prata politik.
Är du troende, nykter alkoholist eller bara ogillar alkoholkulturen får du nöja dig med att jobba. När det kommer till belöningen och själva kärnan i studentengagemanget – det sociala – är du utesluten.
De som dricker klättrar, och de som inte vill tröttnar.
Studentlivet är det absolut bästa med Lund, och borde vi unna alla.
Därför är det ovärdigt varje studentorganisation med något som helst mångfaldsanspråk att inte erbjuda alkoholfritt. Och med
det menar jag inte en flaska coca cola bredvid bag-in-boxen.
Jag menar att de som inte dricker ska ha precis lika kul som alla andra. Inte en dag under nollningen, utan hela månaden.
Dricka kan man göra privat, i sammanhang där alla är överens om att levermisshandel är meningen med livet.
Kanske är jag en feg, tråkig, oparty student. Men jag är inte ensam. Jag tänkte bara berätta att vi finns.
