Snart kommer den, opponeringstiden. Det får Patrik Lundberg att minnas när han trodde att han var oslagbar framför sina kursare. Sedan var det dags att lägga fram kandidatuppsatsen, och då stod han med raderad hjärna och byxorna vid knäna.
För snart tre år sedan la jag fram min c-uppsats för opponering. Jag hade nött in varje ord, harkling och konstpaus i minsta detalj.
Teorierna behärskade jag ner till atomnivå. Under min uppväxt hade jag varit galakonferencier, föreläsare och fotbollsdomare. Strålkastarljus och kritiska blickar var småpotatis för mig.
Ingenting kunde gå fel.
Mina kursare, däremot, satt som på spikmattor. Svettpärlorna kokade på deras överhettade pannor. Vissa av dem utvecklade tics de tidigare bara hade avslöjat med absint i kroppen.
Grupparbeten var för mig en pina. Många kursare sjukanmälde sig alltid när det vankades presentation. Andra bangade ur i sista stund och pep ”Patrik, du kan väl ta min del också?” när det var vår tur.
Var de robotar enbart programmerade för textkommunikation? Var de zombies med en voodoomästare som skar av deras stämband strax innan redovisning? Eller var de bara komplett dumma i huvudet?
Jag kunde inte förstå vari problemet låg. Flera av klassens mest hårdkokta redovisningsbangare var utåtriktade och pratglada i det vanliga livet. ”Det är som att stå naken inför hela klassen”, sa en av dem till mig. Jag förstod ingenting.
Så blev det min tur att lägga fram min uppsats. Jag strosade fram till podiet. ”Varsågod att börja”, sa examinatorn.
Då blev allting kaos. Det var som att någon hade skrivit ”format c:” i min hjärna. Jag förlorade alla möjligheter att agera, så när som på några koffeinspasmer i hjärtat.
Vid det tillfället ville jag snurra tillbaka tiden och be mina alla kursare om ursäkt. Jag var beredd att låta dem tatuera in ”elitist” i pannan på mig och krossa mina kulor med en senapsmortel för att förhindra mina känslokalla gener att sprida sig till framtida generationer.
Där och då fattade jag hur jobbigt det kunde vara att redovisa inför klassen – men detta var helt jävla fel läge för en uppenbarelse.
Det enda jag fick fram i mitt huvud var det där med ”att stå naken”. Mot all logik och etik drog jag ner byxorna till knäna. Där stod jag bakom podiet i bar underkropp, en koreansk Kalle Anka halvvägs ner till Hin Håle.
Jag lyckades få ur mig lite om min uppsats, men mindes inte vad. Det enda jag kom ihåg var hånskratten och lärarinnans likbleka blick.
Om en månad sitter många av er på opponering. Antagligen blir det en av era värsta dagar hittills. Antagligen får ni tunghäfta och fuckar upp allting. Antagligen blir detta bara ett pit-stop inför uppsamlingstillfället i augusti.
Jag har inga goda råd att ge, men en sak ska ni veta: Det finns de som känner så här inför varje föreläsning, inför varje seminarium, inför minsta lilla redovisning. Tänk på dem och våga aldrig förminska deras rädsla för att tala inför grupp.
Hur det gick för mig? Högsta betyg och stipendium för skolans bästa uppsats anno 2008. Men det var nog trots och inte tack vare opponeringen.
