Med ett välgörande extrauppdrag på din livsförteckning i kortform blir du unikare än andra. Men vad händer om CV-hetsen tar över engagemanget, undrar Annika Skogar?
För några dagar sedan fick jag en förfrågan om att sitta med i en styrelse för en lokal frivilligorganisation här i Lund. Jag berättade detta för tre olika personer samma dag och alla gav mig samma respons: Det där är ju skitbra för CV:t. Vilken merit! Tänk att säga det där på anställningsintervju.
Kanske var det så att de personerna jag pratade med råkade vara sanna karriärssuktare, men samtidigt tror jag att de uttryckte en känsla som ständigt jagar många, många av oss inom universitetsvärlden. Vi måste bli unika. När vi tillslut står där, med fem års studier och ett berg av studielån i bagaget, då bör vi ha ett CV som gör oss oemotståndliga.
Det är ganska ångestfyllt, det där. Alltid finns det en nivå högre man borde nå, en högre post, eller ett annat sätt att använda sin tid som egentligen skulle vara mer strategiskt. Tänk efter, och det finns alltid någon som är bättre än dig själv. Någon som kan prata fem språk flytande, redan startat ett företag eller vad det nu kan vara som är av vikt i det där jobbet du drömmer om. Ångest och hopplöshet, ve och fasa.
I en studentstad finns det ett otroligt stort ideellt engagemang, inom alla områden, på alla nivåer. Det är något, som i alla fall gör mig, varm i hjärtat. Någon sänder radio, en annan arrangerar paneldebatter och en tredje ägnar all sin tid åt att hjälpa nyanlända flyktingar. Men hur mycket av allt det här görs egentligen på grund av ett brinnande intresse?
Mycket hoppas jag, men är inte helt säker. Jag skulle direkt kunna stryka minst hälften av de som en gång var engagerade i samma läxhjälpsgrupp som jag på en mellanstadieskola här i Lund. Många var där just för att senare kunna understryka i det heliga stycket papper att: jag är dessutom en god människa.
Jag är delad. Kanske gör det inte något att vi drivs av egoistiska skäl när resultatet ändå blir något bra. Men det är någonting som rimmar illa när allt börjar kretsa kring en jakt på formuleringar av ett stycke papper. När engagemang blir hets. När intressen blir framtvingade.
Men som en tröst har vi ju redan lyckats bli en av sju miljarder, det är ju det ganska unikt i sig.
