Ny vecka, ny era. Idag flyttade vi från sex barn, två katter, tre hundar, en pastor, två kvinnor och två gamlingar till förmån för ett alldeles eget rum på Goa universitet.
Geografiskt är det nog bara tre kilometer, mentalt är det milslångt. Utanför spelar några tjejer basket (i shorts!) och i rummet jämte bor japanska utbytesstudenter. Chefsbibliotekarien har dessutom tagit på sig ansvaret att hålla privatundervisning i hur man använder Harvard-systemet vid referering (något jag försökte bevisa så gott jag kunde att jag redan behärskade). Skolmaten kostade oss 3 kronor och bestod av thali, en indisk höjdare, kombinerat med ros-lassi, ett indiskt bottennapp.
Just nu har jag paus i transkriberandet av förra veckans intervjuer. Det är mer eller mindre hopplöst att höra vad personerna säger. Jag minns ju ungefär men någon vetenskaplig perfektion kommer det aldrig bli på någon av de här transkriberingarna. Plötsligt dundrar det förbi en lastbil och dränker allt ljud, eller så uttalar personen ifråga något så väldigt lustigt att det krävs fem omspelningar för att tyda ett ord. En annan klassiker är att det är fem personer, inte en, som svarar på samma fråga. Att transkribera uppmuntrar helt enkelt till akademisk ohederlighet.
