Jag har fått en vardag! Det är nästan som hemma i Lund. Jag går till biblioteket vid nio. Pluggar några timmar (och är långt mycket effektivare än hemma på UB eftersom det inte finns något internet). Skickar ett sms till någon bekant framåt elva och frågar om vi ska äta lunch tillsammans vid ett.
Men jag slipper matlådan. Istället kan jag välja vad som helst på menyn och allt kommer vara vegetariskt och kosta en femma. Sen går jag tillbaka till biblioteket och skriver någon timme till. Ett stort minus är dock att här finns överhuvudtaget inte några fika-faciliteter så när mina insmugglade cashewnötter tagit slut framåt tre måste jag gå tillbaka till mitt rum och värja mina begär med en mango.
Igår drabbades jag dock av mina första hemlängtan. De fjorton japanska utbytesstudenterna som jag bor med hade åkt bort över helgen så kvar var bara jag och djuren. En kombination av fyra timmars strömavbrott och sorgliga nyheter från Sverige fick allt att kännas ensamt. När strömmen inte funkar här på kvällen blir det verkligen mörkt för runtomkring är bara fält. Och eftersom generatorn utanför huset slutar fungera blir det också oerhört tyst.
Men det kom en morgondag. I dag återvände både strömmen, dagsljuset och människorna. Nu är det dessutom dan före dan före dan innan jag lämnar Goa och åker tillbaka till Mumbai. De två sista veckorna ska jag ägna åt något helt annat än biblioteksvardag för på torsdag kommer min mamma. Tillsammans ska vi sedan resa runt i Kerala – Indiens sydligaste stat – som gjort sig känt för sitt kommunistparti som faktiskt lyckats med sin kommunism. Dessutom kommer jag få chansen att bada igen. Det blir fantastiskt.
