Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Höstjackans återintåg
Jag har längtat till hösten. Dess plötsliga intåg i år innebar att mina jackor fick göra en comeback tidigare än förväntat. Varenda cell i min kropp hade tydligen längtat efter att slippa detta eviga, noggranna val av t-shirt som är det enda plagg som klär min överkropp under sommaren. Men nu är det äntligen höst. Nu kan jag i stället ägna min tid åt min sanna passion i livet: jackor. Den viktigaste beståndsdelen i en outfit för att se cool ut. Jackan är eskapistisk, då allt annat förminskas i betydelse den stund du får privilegiet att bära den. Jackan blir det enda viktiga då den ger sig själv företrädesrätt. Byxorna? Irrelevanta. Skorna? Släng dem. Jackan bärs bokstavligen ovanpå andra klädesplagg, därför blir den oundviklig. Oavsett material, form, ombonad eller funktionalitet, är de alla lika vackra. Personligen handlar hösten inte om halloween, pumpakryddad dryck eller lövfällningen. För mig handlar hösten om mina jackor, som jag har längtat efter oerhört länge.
Nepotism och Stella Lefty
Dottern till Groupon-grundaren, Stella Lefty, har under månaden som gått anklagats för att vara en så kallad industry plant. Något som hade kunnat förklara hennes väldigt plötsliga berömmelse. Mycket av kritiken som lyfts har fokuserat på hennes oförtjänta plats i popmusikens finrum. Kritik som är giltig – om än tråkig. Vi har varit med om det här tidigare med nya musiker från USA som får uppmärksamhet på TikTok. Att barn till miljardärer får ett försprång i livet är något vi behöver leva med. Dock har denna diskurs väckt intressanta frågor gällande autenticitet. I samma anda behöver jag uppmärksamma Stella Leftys otroligt märkliga brytning. Hennes gitarrmusik framförs med hjälp av en sydstatsdialekt, vilket man visserligen kan förvänta sig av generisk countrymusik. Problemet är att Lefty kommer från Glencoe, Illinois – norra USA med andra ord. Hon lajvar alltså redneck. Otroligt. Något liknande känns närmast omöjligt i Sverige. Föreställ er att H&M-grundaren Erling Perssons barnbarn börjar sjunga med skånsk dialekt i Kal P. Dals anda. Stackaren hade blivit gjord till åtlöje. Stella Lefty såg en möjlighet som tycks vara exklusiv till USA, och tog den. Sannerligen de frias land och de tappras hem. Lika imponerande som det är roligt.
Underhållande partiledare
Valrörelsen är nu över. I samband med detta slut har vi behövt reflektera över partiledardebatternas plats i vår demokrati. Bland annat har amerikaniseringen av svensk politik lyfts som ett problem vi svenskar behöver se över. Detta skifte kännetecknas av en personifiering av politiken där sakpolitik får ta mindre plats. Samtidigt blir en aggressivare retorik allt vanligare i dessa livesända tv-evenemang. Den svenska politiken är helt enkelt mer Donald Trump mot Hillary Clinton än Thorbjörn Fälldin mot Olof Palme. Denna förändrade ton är nog något som de flesta redan tröttnat på. Men inte jag. Tiden då debatterna fungerade som arenor på vilka partiledarna kunde försvara sin politik är över. Det är slut på debatter som enbart fokuserar på viktiga samhällsfrågor som ekonomi, skola, vård, klimat och kriminalitet. Nu handlar debatterna om pajkastning, och jag älskar pajkastning. Jag vill inte ha ”någon jävla ordning”, som Magdalena Andersson uttryckte det under den sista debatten före valet. Om jag hade varit intresserad av sakpolitik, hade jag läst partiprogrammet. Tjafset är essentiellt för underhållningen, den låga nivån är själva grejen och det som får mig att strömma debatterna på SVT-play. Det finns skäl att förbereda sig på att framtiden kommer att se ut så här, bland annat eftersom partiledargrälen ständigt får genomslag på sociala medier. Därför rekommenderar jag att byta kaffet och anteckningsblocket mot popcorn och läsk. För när förhållningssättet till dessa debatter ändras blir de betydligt mycket roligare.
Artikeln publicerades först i Lundagård #6 2026. Läs hela tidningen här.
