Annons Annons
Frågan

Hur tränas man för döden?

Delta i ett dödskafé, lajva begravning eller åka på dödsläger: Hur utbildar man sig egentligen för att hantera livets slut? Lundagård träffar studenter och lärare vid tre program där döden aktualiseras.

Hur tränas man för döden?
På psykologutbildningen får studenterna delta i ett så kallat dödskafé. Foto: Neo Wikman. Illustration: Jesper Axelsson.

Alla kommer någon gång att dö, men få vill prata om det under livet. Istället läggs stor vikt på att förbättra sin hälsa och skjuta fram livets slutskede i den mån man kan. Man behöver inte se längre än till miljardären Brian Johnson som genom biohacking försöker optimera sin kropp för att kunna leva för evigt. Majoriteten av människor dör idag på sjukhus eller vårdhem i stället för i sina hem. Döden har som fenomen hamnat långt ifrån människans vardag. Trots detta är döden ett faktum, inte minst för de som ska arbeta i dess närhet. 

– Detta är inte vardag för de flesta. Det är något som väcker starka känslor och kan vara väldigt omvälvande för studenterna, säger Mattias Tranberg som är klinisk psykolog inom palliativ vård.

Området Ideon Science Park i norra Lund är fylld till bredden av olika techföretag, inhysta i moderna brutalistiska kontorshus. En vit byggnad bland dem ser ut som de andra. Man kan tänka sig att våning två består av ett öppet kontorslandskap och våning tre av konferenslokaler. Så är det dock inte. Tar man dörren till höger hamnar man inte i ett mötesrum, utan i ett kapell. Bakom en annan dörr döljer sig ett ombytesrum fyllt av ämbetsdräkter. I ett förråd längs med korridoren står en hög med kistor staplade på varandra. Längst ner en stor för vuxna, ovanpå en liten vit med rosa rosor i plast, menad för spädbarn. Här finns Svenska kyrkans utbildningsinstitut, där framtida präster pluggar.

Sofi Ogestad och Martin Petré är präststudenter. Foto: Hildur Tómasdóttir.

Sofi Ogestad och Martin Petré går båda sista terminen och ska bli präster. Under utbildningen får de öva på att hålla i flera uppgifter som präster har hand om, som vigsel, dop och även begravningar.

– Vi har genomförandedagar då vi ska hålla i en hel begravningsgudstjänst. Vi övar här i kapellet och sedan gör vi dem på riktigt ute i olika kyrkor i staden, fast med tom kista, säger Sofi Ogestad.

Inför begravningarna får studenterna varsitt case, information om fiktiva personer som gått bort, som de ska skriva ett griftetal för. Inför riktiga begravningar får man mycket av denna information genom ett sorgesamtal med närstående.

– Vi har även haft i våra församlingar att vi ska vara med på och leda ett riktigt sorgesamtal, men då har vi vår mentor med, säger Martin Petré.

Kistor i olika storlekar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Foto: Hildur Tómasdóttir.

Sedan några år tillbaka besöker en kvinna studenterna för att berätta om när hon förlorade sitt åtta dagar gamla barn. Sofi och Martin berättar att de fick lyssna på en intervju mellan henne och prästen som höll i barnets begravning för att få båda sidorna av hur processen hade sett ut och hur de hade tänkt.

– Det var jätteviktigt att ta del av – att förstå att sorgen är så olika. Jag kanske har tankar kring hur jag hade tänkt i den situationen och så blir man påmind om att vi är så olika i vad vi behöver i sorgen, säger Sofi Ogestad.

– Också att se hur viktiga saker och ting kan bli. Att släppa duvor under ceremonin blev för dem väldigt viktigt och att då försöka tillmötesgå det och hitta vägar för att uttrycka den sorg som finns på olika sätt, tillägger Martin Petré.

Längre söderut i det bildsköna studiekvarteret Paradis lär sig blivande psykologer hur man ska hjälpa människor, ibland genom de tuffaste ögonblicken i livet. Mattias Tranberg arbetar som klinisk psykolog inom palliativ vård och har även lett seminariedagar för psykologstudenter vid Lunds universitet. 

Mattias Tranberg. Foto: Neo Wikman.

– Jag har en dag på termin tre när jag lär ut om livets slutskede. Då pratar jag om vad palliativ vård är, vad livets slutskede innebär men även vanliga reaktioner från patienter och sätt att bemöta de reaktionerna, säger Mattias Tranberg.

En del av dagen består av att studenterna deltar i ett dödskafé. Studenterna får olika frågor relaterade till döden som de ska diskutera med varandra. I grupperna arbetar de med att bemöta varandra utifrån metoder de har lärt sig tidigare under dagen. 

– Han hade med en kortlek och delade ut kort som vi satt i små grupper och diskuterade kring. Det var det existentiella perspektivet som fångade mig, säger Mathias Rosberg som går sjätte terminen på psykologprogrammet.

Mathias Rosberg.
Foto: Privat.

– Det är vanligt att man har rollspelsövningar på psykologlinjen, men under det momentet ska de inte spela utan rannsaka sig själva och exponeras för sina egna tankar och känslor kring frågor som man vanligtvis inte pratar om. Det är obehagligt att tänka på och prata om döden, säger Mattias Tranberg.

Att psykologer arbetar inom just palliativ vård är ett rätt nytt koncept i Sverige. 2024 var Mattias Tranberg den enda psykologen i landet som arbetade inom fältet. Trots detta är en allmän föreställning hos människor att psykologer ska kunna hantera svåra situationer som kris, sorg och död.

– För många studenter är det första gången de tänker på de här sakerna. Jag skulle säga att majoriteten uppskattar dagen väldigt mycket, men det är också en ansträngande och känslomässigt uttömmande övning. Det händer att någon får en stark reaktion och tycker att det är jobbigt. Då tänker jag att det är bättre att den reaktionen uppstår i denna miljön än att det sker senare med någon som kommer till dem för att få hjälp, säger Mattias Tranberg.

– Det är någonting med döden som vi inte riktigt vill kännas vid i vårt samhälle och håller ganska långt borta från oss fram till dess att den står i vårt ansikte. Det tycker jag är synd, säger studenten Mathias Rosberg som uppskattade dagen och att få utrymme att reflektera över de svåra ämnena i livet. 

På dödskaféet används kort som utgångspunkt för samtal om döden. Fot: Neo Wikman.

Det var under termin fyra som läkarstudenten Judith Nielsen för första gången såg en död kropp under utbildningen. Under denna termin deltar studenterna på sin första obduktion. Det är amanuenser, studenter med läraruppdrag, som håller i momentet och förbereder studenterna för vad de kommer att se under dagen. 

Läkarstudenten Judith Nielsen. Foto: Hildur Tómasdóttir.

– Vi gick in i obduktionssalen och så låg en kropp där. Man ställde sig tätt runt omkring, så tätt att man nästan kunde stå och luta sig på bordet. Vi tog några sekunder med att bara lägga händerna på kroppen för att man verkligen skulle förstå att det var en död kropp. Den var kall för att den hade legat i ett kylrum innan, berättar Judith Nielsen. 

På läkarprogrammet vid Lunds universitet får studenter tidigt konfrontera döden i praktiken. Men att reflektera kring ämnet och ens personliga relation med det har tidigare främst gjorts under en temavecka på termin åtta. Delkursen var inte tänkt att specifikt handla om döden, men med ämnen som att ge svåra besked, hantera sina egna känslor och att handskas med svåra situationer fick momentet snabbt ett smeknamn bland studenterna: dödsveckan.

– Det var den som fanns från början på läkarprogrammet och man tyckte att det kändes rätt sent att först då konfrontera studenterna med ämnet döden. Studenterna stöter på detta innan under de kliniska terminerna så det kändes som ett väldigt viktigt ämne att lyfta tidigt under utbildningen också, säger Jenny Lindberg som undervisar vid Lunds universitet inom medicinsk etik och medicinsk rätt, samt ansvarar för momentet på termin åtta.

Jenny Lindberg.
Foto: Lunds universitet

Sedan en tid tillbaka har man ett specifikt moment redan på termin tre som behandlar döden. Det är ämnat att förbereda studenterna för obduktionen under termin fyra. Det är ett seminarium där man utgår från reflektionstexter och sedan får se en död person från ett visningsrum.

– Det blev lite häftigt att när man för första gången i sitt liv konfronteras med en död kropp så ska man samtidigt delta i en obduktion. Det blev väldigt starkt för många studenter, säger Jenny Lindberg. 

– Det är mer efteråt som tankarna och känslorna kommer. Det känns overkligt, absurt, och nästan som att det inte har hänt på riktigt. Man har svårt att få ihop upplevelsen med resten av sitt liv som student, säger Judith Nielsen om tankarna efter obduktionen på termin fyra.

Illustration: Jesper Axelsson.

Den så kallade dödsveckan äger rum i slutet av termin åtta. Under sex dagar får studenterna delta i seminarium, praktiska moment och reflektera över sin framtida roll som läkare. Studenterna diskuterar ämnen som dödshjälp, vård vid livets slut och hur man bemöter patienter och närstående i svåra situationer. Fokuset ligger inte på prestation eller logiskt tänkande utan istället på att konfronteras med sina egna känslor kring ämnet. I mitten av veckan åker studenterna iväg till en kursgård som bland dem kommit att kallats ”dödslägret”. 

– Vi åkte inte iväg under covid och märkte då vilken skillnad det gjorde för studenterna att komma iväg från det vanliga och vara i en helt annan miljö. Det blir som en liten bubbla. Vi tror det är rätt så nödvändigt för att lyfta de här svåra frågorna, säger Jenny Lindberg. 

Illustration: Jesper Axelsson.

Väl på kursgården får de möta patienter och anhöriga som har varit med om att få svåra besked. Första dagen får studenterna även ta sig an rollerna som läkare, patient och närstående och öva på varandra att framföra ett svårt besked. Den andra dagen får de sätta sina nyvunna färdigheter på prov.

– Dagen därpå tar vi in externa aktörer, som skådespelare eller äldre kursare, som får agera patient och närstående. Då fokuserar studenterna på termin åtta bara på att som läkare ge besked på ett empatiskt och inlyssnande sätt, säger Jenny Lindberg. 

Det gäller både besked om svår sjukdom till en patient och att ge besked om plötsliga dödsfall. Skådespelarna ska agera ut olika reaktioner för att träna läkarna inför det som de kommer att möta senare med riktiga patienter. 

Illustration: Jesper Axelsson.

– Det kan vara ganska kraftiga reaktioner. Ilska, sorg, någon som sitter och gråter eller så kan det vara någon som går ut och slänger igen dörren. Aktörerna varierar också sitt bemötande utifrån vad lärarstudenterna säger, berättar Jenny Lindberg.

Trots att döden kan vara svår att prata om har både studenter och lärare sagt att det är viktigt och meningsfullt. Gemensamt för utbildningen av framtida präster, psykologer och läkare är att innan man hjälper andra i deras svåraste stunder så måste man förlika sig med sina egna känslor kring döden. 

– I samhället idag pratar vi inte så mycket om döden, det är nästan undangömt. Jag tror många är rädda för döden och det bidrar också till att det känns overkligt sen när man väl möter det, säger läkarstudenten Judith Nielsen.

– Döden är närvarande i alla liv. Det blir bara mer tillspetsat för oss som jobbar med det, men döden är något som alla måste fundera på. Det är en livslång process som kanske måste kicka igång lite tidigare för oss som jobbar med sånt här, avslutar hon.

Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård #7 2026. Läs hela tidningen här.

Annons Annons
Annons Annons