Annons Annons
Insändare

INSÄNDARE: När blev spexkulturen i Lund ”finrummet”?

Är syftet med spexen att låta de som redan är med skina eller att alla ska få vara med? Rebecca Tidestav menar att det borde vara det senare och att spexen tappat bort sig.

INSÄNDARE: När blev spexkulturen i Lund ”finrummet”?
Rebecca Tidestav. Foto: Privat.

Detta är en insändare i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns problem med den felfria, perfekta spexkulturen i Lund, tro det eller ej. För mig, en drömmande teaterapa, fanns bara ett mål med universitetet förutom att ta examen: att vara med i ett spex. Lund med sin spexkultur kändes som drömstaden för mig. Som ny student blev man dessutom lärd att alla får vara med: ”Inga förkunskaper krävs!”, ”Kom som du är, du får lära dig på plats!”, ”En plats för att träffa nya vänner och ha kul i en månad!”.

Eftersom alla spex gjorde samma typ av reklam, så kändes det svårt att inte komma med. Jag sökte till Boel, sedan Lundaspexarna, sedan karnevalen, sedan ett nationsspex och till sist Var Gladspexarna. Alla sa nej. Vissa hörde inte ens av sig med besked efter audition. Det verkar som att spexkulturen i Lund har gått från ett roligt teatersammanhang där studenter får lämna plugget och göra något kreativt till ett privilegierat hierarkiskt projekt som endast tar emot de mest dedikerade och talangfulla som var med förra året.

Stämmer inte det? Att man börjar känna igen folk på scenen nu? För absolut, det är ett säkert kort eftersom han var bra förra året, men vill vi inte ha en kultur som bjuder in istället för att stänga ute? Vill vi inte ha lite variation, lite olika intressanta människor på scen? Vill vi inte ha tentastressade medicinstudenter istället för en toppklassig föreställning med studenter som borde ha kommit in på teaterhögskolan istället?

Kan du inte sjunga, så kan du tydligen inte skriva manus eller komma på idéer heller

Det bästa spexet jag har sett var på KTH, där de knappt kunde sjunga eller dansa, men hade fantastisk komisk tajming och improvisation. Och inga låtar sjöngs 400 gånger. För en naiv student som drömmer om att bli regissör, direktör eller manusförfattare känns målet långt borta när man inte ens kommer upp på scenen.

För visst är väl känslan att man ska jobba sig upp i hierarkin inom ett spex? Man börjar på scenen, och jobbar sig uppåt därifrån, år efter år. Problemet med detta är två saker. För det första måste du först ta dig in på scenen och stanna där. För det andra måste man alltså spexa X antal år för att ha en chans att få en sådan position. Jag är ju såklart inte helt säker på detta, eftersom jag aldrig fått vara med, men under en av mina många auditions sa samtliga närvarande (manusförfattare, regissörer, direktörer) att ”vi har alla varit där du är nu”. Så fel kan jag alltså inte ha.

Kan du inte sjunga, så kan du tydligen inte skriva manus eller komma på idéer heller. Tråkigt för oss som kan just det. Någonstans får jag acceptera att jag inte är bra nog för scenen. Men det är svårare att acceptera att aldrig få skriva manus eller regissera eller ens vara med på ett hörn.

Då är frågan, är jag problemet eller har spexkulturen gått lite för långt och tappat bort sig i kändisskapet och populariteten? Ska det fortsätta vara ett undantag och privilegium att vara med eller kan det få bli Lundastudenternas sätt att släppa loss kreativiteten och leka runt på en scen en gång om året? Jag vet vad jag föredrar.

Rebecca Tidestav, student

Annons Annons
Annons Annons