Annons Annons
Böcker

Lundagårds Augustrecensioner: Skönheten

Förtvivlan inför åldrandet, inför att inte duga, och inte minst förtvivlan inför skönhetens grymma flyktighet. Inger Edelfeldts skildring av åldersnoja i Skönheten må spegla en bitter verklighet, men fastnar i det ytliga.

Lundagårds Augustrecensioner:  Skönheten
Skönheten är en frisk fläkt på många sätt, men inte en bladvändare. Illustration/omslag: Johan Melbi/Norstedts förlag

Laura Wilkinson har alltid gillat vackra ting. Om hon kunde äta skönhet skulle hon. Vid sextio trivs hon som singel och ska äntligen få tid att översätta Ted Hughes tolkning av Ovidius metamorfoser, Tales from Ovid. Men på tunnelbanan återser hon Bertil, mannen hon gav privatlektioner i engelska för över två decennier sedan. Med sin perfekta amorbåge och mandelformade ögon sätter han hennes tillvaro ur balans. De inleder en relation, och medan löftet om den förvandlande kärleken hänger i luften blir Laura alltmer lyhörd till spegelbildens kritiska röst. 

Vi kammar oss, smetar på ett lager läppstift och masserar mungiporna uppåt när vi tycker oss se dem hänga. För Laura är ritualerna inget val. I badrummet gör hon ansiktsyoga och täcker badrumsfönstret för att slippa det obarmhärtiga ljuset. Ansiktet som möter henne tycks tillhöra någon annan. Hon skäms över sin fåfänga samtidigt som hon, likt en plågsam död, upplever att hon har passerat sitt bäst före-datum.

I ett mediaflöde där botoxade trettioåringar förfäras över en rynka, finns det något uppfriskande i att läsa om en pensionär. Det är rentav smått befriande att få följa en kvinnas åldrande utan kravet på att hon direkt ska finna sig till rätta. För hur accepterar man att skönheten man trodde sig äga långsamt tas ifrån en? Inte ens det egna ansiktet tillåts tillhöra en själv. 

Inledningsvis fångas jag av bildspråket. Bilden av ihopkedjade Lauror och begäret efter att sluka skönheten är fantasifullt och gör mig hungrig på fler smaskiga formuleringar. Översättandet av Shakespeares sonetter blir en tillflykt. Hon ligger i badet och brottats med svenska rim om åldrande medan Bertil frågar vad fan hon håller på med där inne. Här finns förutsättningarna för en prosa som låter åldrandet kännas under huden. Och ibland slår den självdistanserade ironin riktigt bra, men efter hand blir språket mer alldagligt och jag väntar på att förundras. Jag känner Lauras förtvivlan utan att komma henne särskilt nära.   

I ett mediaflöde där botoxade trettioåringar förfäras över en rynka, finns det något uppfriskande i att läsa om en pensionär.

Laura har sökt sig till ytan och det är det hon har fått. Bertils skönhet är påtaglig, närheten svårare att greppa. Hon längtar efter mer, men det hon vill säga förblir ofta outtalat. När relationen såväl som utseende börjar krackelera vänder hon sig inåt mot skammen. Och där hittar Ingefeldt tillbaka till en sårighet som känns verklig. Jag känner hur Laura tassar på tå, hur hon vill bli bekräftad men inte göra sig till åtlöje. 

När familjehistorier vecklar ut sig och dramatiken får ett uppsving hoppas jag att få komma paret närmare. Ändå förblir jag märkligt oberörd. Lauras blick återvänder så envist till hur hon framstår att andra tankar får svårt att fästa sig. Bertils förflutna förblir på avstånd, liksom delar av hennes eget. Det är svårt att känna något suktande inför relationen. Det enda jag ser är hur lite de når varandra.

Romanen kallas en förvandlingsroman. Och jovisst, åldrandet är en förvandling, kanske den svåraste att göra ogjord. Ändå saknar jag en fördjupning som motsvarar ämnets laddning. Ett ifrågasättande över de skönhetskrav hon så ihärdigt anpassar sig efter. Laura vet att hon borde acceptera sitt utseende. Hon kan bara inte. Kanske är det lätt att säga ”släpp det” när min egen spegelbild ännu inte blivit främmande. Edelfeldt väcker en medlidsamhet som får mig att vilja trycka handen mot bröstet. Men efter hand blir förtvivlan en klagosång vars bittra tonläge jag snart kan förutse. Någon riktig bladvändare blir Skönheten dessvärre aldrig.

Annons Annons
Annons Annons