Byggnaden ser ut som vilken förrådslokal som helst. Den obligatoriska blå skylten utanför signalerar lärosätets äganderätt, men avslöjar inte byggnadens funktion. Bakom de vardagliga dörrarna finns den anatomiska samlingen. Där förvaltas kvarlevor från ungefär 2000 människor.
Inne i byggnaden arbetar antikvarierna Jenny Bergman, som ansvarar för anatomiska samlingen, och Erika Rosengren som utöver att vara arkivarie även är osteolog. Osteologi är studiet av ben, både från människor och djur, och därför är även Erika Rosengren inblandad i den anatomiska samlingen.

– Man har en uppfattning om hur forntiden var och sen hittar man något som motsäger det. Det är egentligen mer regel än undantag att bilden är mer nyanserad än de föreställningarna som man har haft. Det tycker jag är himla spännande, berättar Erika Rosengren.
Nuförtiden handlar forskning på mänskliga kvarlevor inte om att dela in människor i godtyckliga kategorier. Den forskning som görs på anatomiska samlingen handlar nästan alltid om så kallad proveniensforskning, alltså att kvarlevornas ursprung och historia undersöks.
– I absoluta undantagsfall så används samlingen när det behövs mer kunskap för att ta reda på vissa specifika frågor. Till exempel vad folk som levt vid en specifik tid har ätit, berättar Erika Rosengren gällande annan forskning på anatomiska samlingen.
I de fallen kan forskare vilja använda anatomiska samlingen, eftersom man vet ganska säkert när vissa av människorna i samlingen dog och vilka förutsättningar de levde under.
– Under min tid här så har det bara varit två forskningsprojekt som har berört den anatomiska samlingen. Annars är det ju grundläggande proveniensforskning som har utförts, tillägger Jenny Bergman.
Idag är samlingen en museisamling och förvaltas av Historiska museet i Lund. Delar av den har därför ställts ut, till exempel i utställningen Döden – ett bekymmer? år 2014. Det finns dock strikta etiska ramverk för hur man får använda mänskliga kvarlevor i utställningar.
– Vi får till exempel aldrig använda mänskliga kvarlevor som rekvisita. Det ska inte bara vara ett kranium som sitter där på en hylla och säger ingenting, utan det måste finnas ett syfte som inte går att visa på ett annat sätt, berättar Jenny Bergman.

Den största delen av anatomiska samlingen består av mänskliga kvarlevor, som i sin tur främst kommer från medeltida Lundabor, berättar Jenny Bergman. Innan Historiska museet tog över förvaltningen användes samlingen på anatomiska institutionen i Lund för studier inom medicin.
Under 1800-talet införskaffades även ett mindre antal kvarlevor med olika etniska ursprung till den etnografiska samlingen, som är en del av den anatomiska. Ofta kom de till samlingen via köp.
– En mindre del av samlingen är etnografiska kvarlevor som kommer från andra länder eller från Sápmi. En liten del är också skelett från 1800-talet som skickades till anatomisalen för dissektion, säger Jenny Bergman.
Det fanns dock även andra anledningar till dess insamling. Delar av samlingen togs in för rasbiologisk ”forskning”, men långt ifrån alla.
– Det handlar inte enbart om rasbedömning, det finns olika syften till varför olika professorer samlade in medeltida kvarlevor eller samiska kvarlevor. Det är så många olika perioder och olika intressen som har spelat in i insamlingen, berättar Jenny Bergman.
Trots samlingens medicinska ursprungssyfte har delar av den uppkommit som en konsekvens av utdaterade föreställningar om ras, och kvarlevor har samlats in med metoder som idag anses oetiska. Föreställningarna tog sig också uttryck i hur samlingen användes och forskades på under 1800-talet och tidigt 1900-tal.
– Man har undersökt kvarlevor för att ta reda på historien, men man hade också ett rastänkande förr, och det finns ju naturligtvis inte längre, berättar Erika Rosengren.

Det förekom bland annat att gravar plundrades eller att kvarlevor på annat sätt stals. Dessutom har vissa kvarlevor försvunnit under historiens gång, däribland kraniet tillhörande en Johan ”Juff” Andersson Giggoje, en samisk man som avled 1832.
Hur kommer det sig att kvarlevor försvinner?
– Anatomiska samlingen kom hit 1995. Innan dess var den på anatomiska institutionen och då var den en medicinsk samling. Den behandlades inte på samma sätt där som samlingar behandlas här. Man lånade ut kvarlevor till läkarstudenter och hade inte den kontrollen som vi har här, förklarar Jenny Bergman.
Johan Andersson Giggojes kranium försvann exempelvis innan anatomiska samlingen blev en museisamling.
– När exakt kraniet försvann vet vi inte, fortsätter hon.
År 2007 krävde Sametinget att alla samiska kvarlevor som fortfarande befinner sig på museum runt om i Sverige skulle identifieras och återlämnas. Man krävde även svar på hur kvarlevorna hamnat i museernas ägo till att börja med.
Nils-Johan Labba, vice styrelseordförande i Sametinget och ledamot för partiet Guovssonásti, arbetar bland annat med repatrieringsfrågor, det vill säga med att få tillbaka samiska kvarlevor som tagits och förts bort, exempelvis till Lunds universitet. Han tycker att den här typen av samlingar inte ska vara tillgängliga för forskning eller öppna för allmänheten.
– Jag är inte något stort fan av att de här samlingarna ens existerar, men det är ett arv av en annan slags människosyn, säger Nils-Johan Labba.

För honom handlar repatriering delvis om att de institutioner som har samiska kvarlevor i sina ägo ska ta ansvar för sin historia och den människosyn som fanns förr. Han menar också att Sametinget själva måste ha kontroll över samernas kulturarv och bestämma hur det ska förvaltas. Det finns dock delade meningar om processen, både bland samer och icke-samer.
– Jag vet att det var en del mothugg när en stor repatriering genomfördes i Lycksele 2019, berättar han.
2019 skedde det hittills största återbördandet av samiska kvarlevor i svensk historia. Kvarlevor från runt 25 människor repatierades från Historiska museet i Stockholm.
Nils-Johan Labba tror att tidigare negativa reaktioner på återlämning var ett resultat av att frågorna som fanns kring repatriering var relativt nya.
– Då kommer det spontana responser där man säger vad man tänker utan att ha tänkt tanken två gånger. Nu har man kommit mycket längre, förklarar Nils-Johan Labba.
Han upplever att det idag finns en vilja från institutionerna som tar emot repatieringsförfrågningar att lämna tillbaka de samiska kvarlevorna.
– Min upplevelse är att det finns en bred acceptans kring att de här oetiska samlingarna ska upphöra.
När kvarlevorna väl återlämnats går processen till på lite olika sätt. Vad man gör med skelettet beror bland annat på om man känner till personens trosuppfattning, och vad den i så fall var. Handlar det om en person som inte var kristen anses det inte lämpligt att hålla en kristen begravning. Är kroppen stulen från en specifik grav så försöker man återföra den till gravplatsen.
– Men man kan ju bara begravas en gång, så det blir inte en begravningsceremoni på det viset, berättar Nils-Johan Labba.
Det finns ingen mall gällande hur de levande ska uppmärksamma att en förfader återbördats, eftersom både informationen kring och relationen till den avlidne varierar. Ibland kan återlämnandet vara väldigt privat, exempelvis om det handlar om en släkting.
– I många fall har de som tar emot de här förfäderna extremt nära familjeband till dem, berättar Nils-Johan Labba.
När det kommer till de samiska kvarlevor som finns på den anatomiska samlingen i Lund menar Jenny Bergman att kravet på repatriering från Sametinget kan tillmötesgås.
– Jag tror absolut att det är möjligt.

Och gällande de kvarlevor som försvunnit?
– Ja, de är svåra att lämna tillbaka. Jag lever på hoppet att Johan Andersson Giggojes kranium ska hittas någon gång.
Hittills har tre av de ursprungliga åtta samiska kvarlevorna vid Lunds universitet återlämnats. Två samiska kranier har repatrierats till Luleå och ett till Arjeplog. Utöver det har ett judiskt kranium lämnats till Judiska församlingen i Malmö, två kranier och ett skelett har förts tillbaka till Australien. Ett kranium och två skelett har också återbördats till Nya Zeeland.
Var en kvarleva kommer ifrån och vem den tillhörde kan behöva tas i beaktning när det kommer till forskning.
– Nu kommer det inte så många forskningsförfrågningar rörande den anatomiska samlingen, men det är ju såklart en annan fråga om en forskare skulle be om att få forska på en samisk kvarleva. Då ska man ha en diskussion med Sametinget innan, förklarar Jenny Bergman.
– Jag skulle säga att mycket av tankegångarna kring hur man behandlar kvarlevor grundar sig i hur de har samlats in. Det är en sak när det görs en utgrävning och det fattas ett beslut att de mänskliga kvarlevorna och det arkeologiska materialet ska hamna hos oss för förvaltning. Det är en annan sak med samiska kvarlevor som har samlats in utan deras vetskap och tillåtelse, inflikar Erika Rosengren.

Det är tydligt att det är viktigt för antikvarierna att agera etiskt när man arbetar med de mänskliga kvarlevorna.
– Det är många etiska frågor som väcks genom att hantera den anatomiska samlingen för den är insamlad av så många olika anledningar, berättar Jenny Bergman.
– När det kommer till de arkeologiska materialen är det naturligtvis så att det finns riktlinjer man följer, men man har också ett respektfullt hanterande i bakhuvudet hela tiden. Man hanterar inte mänskliga kvarlevor på ett sätt som man själv inte skulle kunna tänka sig att bli behandlad på, förklarar Erika Rosengren.
Finns det något ni önskar att folk visste om dels arkivarbete och dels hanteringen av mänskliga kvarlevor?
– Det är inte så att vi förvarar mänskliga kvarlevor här för att det är roligt, utan det är ju för att det finns en nytta med det, förklarar Erika Rosengren.
– Ja, absolut. Vi har dem inte i dammiga lådor utan det finns ett syfte med förvaltningen, instämmer Jenny Bergman.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård #7 2026. Läs hela tidningen här.