Detta är en krönika i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Platsen är lilla salen i AF-borgen, och det är en traditionsenlig sittning. Tre studenter blir uppkallade på scenen för att uppträda var sitt karaoke-nummer. En av dem får i uppgift att framträda Viktor Leksells Svag.
Publiken jublar. Några ställer sig upp och jublar lite extra, men blir snabbt tillsagda att sätta sig ner. Det är tydligt att de sett honom göra succé med detta nummer tidigare. Det är också tydligt att numret höjer stämningen till nya nivåer. Bruset stiger och sångerna flödar. Sen tystnar det abrupt.
Anledningen är att studenten som precis eldade igång hela sittningen med sin skönsång nu blir ledd ut ur salen av en vakt, och efterspelet är något jag aldrig kommer glömma.
I vad som bäst kan liknas vid slutscenen i Dead Poets Society när eleverna en efter en ställer sig på borden, gör nu studenterna i lilla salen detsamma. Student efter student reser sig upp, ställer sig på stolen och sjunger:
”Visa de hur stark du eee”
En efter en blir de utslängda. Civilt motstånd i dess renaste form.
I den traditionsbundna staden Lund följer vi alltid plikttroget traditioner som någon gammal student hittat på. Mest påtagligt blir det kanske under ett av våra vanligaste evenemang: sittningen. Vi sjunger när vi ska sjunga. Vi snapsar när vi ska snapsa. Vi sitter när vi ska sitta. Och gud så tråkigt det är.
Samma visor kombineras med samma bönbiffar och bearnaisesås. Den näst intill sekt-liknande känslan vi skapar tillsammans är varm och kuslig på samma gång. När generationer av Lundastudenter tillsammans skapat tradition, måste det väl rimligtvis ha varit med syfte att ha kul. Det kan väl inte ha varit meningen att nästan alla sångbokens sidor skulle förbli orörda, eller att sittningen skulle bli förutsägbar? För när traditioner blir till regler, och regelbrott leder till exkludering bör man fråga: Har det inte gått för långt?
”Vad fan är det som har hänt med Lund?”
Orden kommer från en företagsrepresentant tillika före detta lundastudent när han nekades ett toabesök under en sittning jag var på för några år sedan. Jag håller med honom.
Att spontant starta en snapsvisa. Att ställa sig upp och applådera åt något på scenen. Att gå på toa när det inte är paus. Det är grejer som kan, inte bör, få dig utslängd på valfri sittning eller bal i Lund. Hur kunde den lundensiska sittningskulturen växa fram till detta förmynderi?
Att sjunga Svag kom att bli ett återkommande inslag för min generations Lundaekonomer, och allt började med ett regelbrott. Jag säger inte att man ska bryta reglerna för att jävlas, studenter jobbar hårt och ideellt för att anordna otroliga sittningar. Men jag tycker att man ska våga bryta en tradition eller två, och kanske en regel. Du kanske skapar en ny tradition, eller åtminstone ett kvarvarande minne. I värsta fall? Du blir utslängd.
