Detta är en debattartikel i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Texten är ett svar på artikeln ”Studenter stavade för bra – anklagades för AI-fusk”. Läs artikeln här.
Lundagård publicerade den 5 november en artikel som beskriver en situation på programmet för mänskliga rättigheter (MR). En lärare har fått en drös olämplighetsanklagelser över yttranden han gjort om förra delkursens tentamen. Studenten som kontaktat Lundagård och studierektor Andreas Tullberg menar att läraren uttryckt sig osakligt och givit obefogad feedback åt studenter under kursens gång. Den student som rapporterat detta har dock utan vidare ignorerat dessa yttrandens kontext.
Jag satt själv i föreläsningssalen då läraren uttryckte de omtalade orden ”jag har tappat livsgnistan”. Att säga detta kan kanske av gemene man uppfattas som oprofessionellt då det tas ur sin kontext, men citatet står inte ensamt. Läraren i fråga sade direkt efter detta uttryckligen att han inte är självmordsbenägen, något som studenten synbarligen förstått som det motsatta. Jag förstår att suicid är ett ämne som bör hanteras försiktigt, men i sitt sammanhang var detta yttrande inte det groteska övertramp som artikeln ger sken av.
Den monolog som studenten menar följde är också tagen ur sin kontext och förvriden. Läraren uttryckte endast att han var överraskad över hur homogena texterna var, och att han utifrån seminarierna fått uppfattningen att studenterna haft mer delade förhållningssätt än de framfört i tentan. Att han sade att AI stjäl textens själ är sant, men detta är ingen anklagelse, och långt ifrån en personlig sådan.
Studenten har även anklagat läraren för att skapa ett ovälkomnande klimat i föreläsningssalen, och att tala ner till studenterna. Detta är för mig obegripligt. Läraren har aldrig anklagat någon för att inte ha läst kurslitteraturen, utan har snarare sagt att litteratur inom humaniora går att läsa på olika sätt, och att detta ger läsaren olika förståelser för vad ett fenomen kan innebära. Att föreläsaren ifrågasätter din ståndpunkt är inte att ogiltigförklara dina argument, utan att utmana dig för att du ska växa som akademiker.
Studenter tycks se motstånd och utmaning som ett hot.
I det här inkluderas huruvida MR som koncept fungerar i praktiken eller inte. Artikeln låter nämligen förstå att studenten sett med avsmak på föreläsarens MR-skepticism. Jag tar inte ställning till vad läraren uttryckt om detta, men MR-skepticism är ett vedertaget förhållningssätt på fältet. Detta framgår inte minst av kurslitteraturen, exempelvis av M. Dembours klassificering av akademiker inom MR-studier. Detta synsätt betyder inte att människor inte är värda rättigheter, utan att MR som ramverk inte kan frigöra människor från orättvisa.
MR är ett interdisciplinärt fält, och alla föreläsare har olika akademisk bakgrund. Genusvetare, historiker och filosofer kan alla med sin varierande expertis ha värdefull insyn i ämnet. Skulle vi enbart ha lärare från en disciplin skulle våra föreläsningssalar bli ekokammare där samma resonemang och synpunkter reproduceras utan att skapa någon friktion eller ny kunskap över huvud taget. Därmed är det enligt mig positivt att ha lärare som inte är utbildade i MR per se.
Hela detta debacle är i min mening ett symptom på något större: Studenter tycks se motstånd och utmaning som ett hot. Läraren ska utmana dig och ifrågasätta dig för att du ska utvecklas akademiskt. Du som student ska kunna ta emot negativ feedback utan att bli personligen förolämpad, särskilt om denna feedback är för samtliga kursdeltagare. Universitetet ska inte vara en plats för enbart lovord och applåder. Att motverka felbehandling är viktigt, men saklighet och proportionalitet är A och O också för studenter.
Sam Strandberg, MR-student
