Vi lämnar mars bakom oss och välkomnar april och vårens ankomst. Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kettula ser tillbaka på den gångna månadens hög- och lågpunkter och hittar bland annat en koppling mellan Natointrädet och LU:s omdiskuterade examensbevis.
Natointräde i fysisk form
Somliga hade väntat, andra fasat, och den 7 mars var dagen slutligen här. Den två år långa emotionella berg- och dalbanan till Natoprocess hade kommit till ända och Sverige kunde nu titulera sig fullvärdig medlem av försvarsalliansen. Men blev det hela inte en aning antiklimaktiskt? Visst, övergiven alliansfrihet, diverse eftergifter, ökad säkerhet och så vidare. Åsikterna om huruvida det hela var av godo eller ondo har såklart gått isär, även bland studenter, som Lundagård tidigare rapporterat om. Men jag tvivlar på att någon kommer ihåg exakt var de befann sig och vad de gjorde när Ulf skakade hand med Blinken. Det var som om hypen hade lagt sig en aning när Sverige väl hoppade på Natotrenden. Som finländare kan jag konstatera att Sverige från vår sida av Östersjön alltid har setts som det coola storasyskonet. Den man innerst inne önskade att man var lite mera som; eller åtminstone fick vara med och leka med. Men den här gången hann Finland före (och som av en händelse börjar Ulf Kristerssons dotter plugga i Helsingfors kort därefter). Men alldeles obetydligt och ute kan Sveriges inträde ändå inte vara. Det så kallade anslutningsinstrumentet överräcktes trots allt i form av fysiska dokument. Än lever prestigen! Men vem vet, om farhågorna om storfinansiären USA:s alliansutträde besannas, kanske även Nato är tvunget att övergå till sparåtgärden digitala inträdesbevis.
Feminism i förfall?
Sin vana trogen bjöd mars på ett uppmärksammande av jämställdhetens framsteg och bakslag med internationella kvinnodagen. Men utöver det erkännandet har feminismen en kämpig månad bakom sig. Bland annat fick Barbie minst sagt en biroll på årets Oscarsgala. Dessutom har den så kallade ”soft girl”-trenden debatterats ihärdigt på landets kultursidor. Trenden beskrivs som en motreaktion på dagens prestationssamhälle och betonar i stället mjuka, familjära värden; som kvinna ska du inte känna dig tvungen att besudla dig själv med något så jobbigt som att arbeta. Så länge du gör valet att ducka för ansvar och låta din man (att ha en sådan är en förutsättning för att det här ska funka) ta hand om dig är det väl inga problem? Men visst är det ju rätt skönt att vara en dålig feminist ibland. Precis som med källsortering: lite befriande är det trots allt att för en gångs skull strunta i att separera, skölja, skrynkla och ha sig. Däremot misstänker jag att alla ”soft girl”-förespråkare inte är så mjuka och prestationsfrånvända som de utger sig för att vara. Det kan väl omöjligen finnas ett bättre tillfälle att lansera en trend med devisen ”skit i karriären” än månaden när pressen och stressen kring praktikplatser och sommarjobb är som störst bland unga. Vem lägger sig inte hellre ner bland vårblommorna än öppnar ett till mejl som inleds med ”tyvärr”?
Kungliga konspirationsteorier
Det är inte lätt att vara brittisk kunglighet i dagsläget. I jämförelse med de skandaler den brittiska kungafamiljen skakats av ter sig Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels skilsmässorykten rätt bleka. Förvisso har väl medlemskapet i Windsor-dynastin alltid varit påfrestande, men nu döljs det sämre än förr (vågar man säga likt en dåligt photoshoppad familjebild?). På sistone är det förstås Kate Middleton som är namnet på allas skvallerläppar. Har hon rymt från hovet och ersatts av en skådespelare? Lever hon? Lever hennes dubbelgångare? Ja, det frodades konspirationsteorier som skulle gjort Alex Jones själv stolt. Nu ska givetvis inte en alltför raljerande ton intas. Som allmänt känt visade det sig att den blivande drottningen har cancer. Det var ett besked som, till skillnad från Sveriges Natomedlemskap, slog ner hårdare än väntat. Jag har närmast suttit och följt Kate-gate med popcorn i famnen (jag tror det enda som behövs för att göra något intressant för allmänheten är att slänga på suffixet ”gate”). Men vid cancerbeskedet försvann tjusningen. Och så var det ju kung Charles. Än en gång placerad i skuggan av en av sina familjemedlemmar – och deras dubbelgångare.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 3 2024. Läs hela tidningen digitalt här.
