Svensk demokrati segrar när partier kan kompromissa. Vill liberala partier genomföra liberal politik, bör de hålla alla dörrar öppna – även till vänster, anser Lundagårds politiska krönikör Olof Wärmländer.
2022 skedde 390 skjutningar i Sverige. Inte konstigt därför att valrörelsen präglades av frågan om säkerhet. Problemens gravallvarliga natur skapade rörelse i riksdagen, och tidigare hållna sanningar gick på slakt.
Det viktigaste offret var det parlamentariska stillestånd som rått sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Motståndet mot SD innebar att varken Reinfeldt eller Löfven fick stöd för sin politik, och landet blev lidande när nödvändiga reformer lyste med sin frånvaro. Det krävdes en massiv våldsvåg för att bryta dödläget.
Men bröts gjorde det. Tack vare en ny reformanda har skjutningarna i år minskat med tre fjärdedelar jämfört med samma period 2022. Att vår demokrati klarar av att kompromissa för att nå viktiga reformer är en styrka att räkna med.
Åtminstone jag gläds därför när Liberalerna drar tillbaka gamla röda linjer som förbjuder samarbete med SD. Mindre bra vore dock om nya linjer som hindrar samarbete istället dras vänsterut. Det saknas ej politikområden att ta itu med, och den som vill förverkliga sin liberala vision bör ej avfärda ett konstruktivt parti som Socialdemokraterna på förhand.
Flera ekonomiska reformer ligger nära till hands, särskilt för ett parti som söker väljare bland landets studenter. Den viktigaste är att göra upp med den godtyckliga hyresregleringen. Denna gör det till ett gissel att flytta till Lund, förutsatt att man inte segrar i AF Bostäders novischlotteri.
För den som är klar med studierna så talar mycket för att teknikutvecklingen kommer göra det svårare att få det där första jobbet, då AI ersätter personal runt om i landet. Eftersom svensk arbetsmarknadspolitik inte utvecklats i takt med samhället så har höga lägstalöner gjort det svårt för många att komma in på arbetsmarknaden. Det liberala svaret är att tillåta lägre ingångslöner, så att fler ges möjlighet att arbeta för en lön som motsvarar ens kompetens.
Dessa reformer kan förvisso anses vara ”höger”, men faktum är att även socialdemokratin historiskt har varit behjälplig i att förändra samhället i en liberal riktning. Just Folkpartiet har genom historien nått betydande överenskommelser med sossarna. Det bästa exemplet i modern tid är nog 1990-års skattereform, där S och FP tillsammans krattade för 90-talets viktiga ekonomiska omdaning.
Jag misstänker att jag inte är ensam bland oss Lundastudenter om att önska ett bitskt liberalt parti att rösta på till höstens riksdagsval. Och det finns faktiskt lågt hängande politiska frukter att plocka – åtminstone för den som vågar. Med tanke på Tidöregeringens kompakta ointresse för ekonomiska reformer så är det inte uppenbart att liberalismen alltid gör sig bäst på högerkanten.
