
Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
En liten men entusiastisk skara åskådare har samlats på Stenkrossen. I den lilla lokalen luktar det träslöjd, glögg och hämtmat. Till skillnad från AF-borgens sammets-ridåer hänger här istället ett rött, skrynkligt skynke framför scenen – det sätter tonen direkt.
Det anrika norrländska skidhotellet Gyllene Snorren ska fira 43-års jubileum. Wendy, hotellets receptionist, och Jack, en säsongare, ska tillsammans sno ihop en ordentlig fest. Lagom innan jubileet anländer en salig blandning gäster till hotellet, bland annat Carola och Alexander Rybak, som båda tror att de ska framträda på festen. Elon Fusk och hans AI-robot Xiris, som kan kontrollera snö, är också där, samt Nora och Tommy, spexets olyckliga kärlekspar.
På Gyllene Snorren springer det även omkring en vampyr och ett namnlöst barn. Barnet blir nyfiken på Xiris och börjar vilt knappa in kommandon. Xiris får ett virus som orsakar en snöstorm och med det är alla gäster insnöade på hotellet.
Det är minst sagt många karaktärer för publiken att hålla reda på, och många av dem känns onödiga och platta. Tommy, Papegojan Papi och städerskan Nosfergata bidrar ingenting till handlingen och verkar bara finnas där för mediokert comic relief. Andra karaktärer landar bättre hos publiken, till exempel Jack och Elon Fusk som lockar fram många skratt från publiken.

Just omtag är något jag tycker Hallandsspexarna gör väldigt väl. Varje applåd lockar fram helt nya låtar och omtagen blandar Gyllene tider, Markoolio, Kent Agent och Cotton Eye Joe för att nämna några. Men ibland blir det lite för mycket. Även om den musikaliska kreativiteten i omtagen är inspirerande blir spexet lite för musiktungt som resultat. När varje låt får minst fem omtag blir handlingen lidande, och det känns aldrig som att vi kommer vidare i berättelsen.
Gällande handlingen i sig så är den svår att sammanfatta, inte för att den egentligen är särskilt komplex, utan för att den känns så splittrad. Det som presenteras som en relativt enkel premiss om hotellgäster som blir insnöade utvecklas snabbt i en rad parallella sidospår som sällan möter varandra.

Faktum är att vissa av karaktärerna inte ens interagerar med varandra över huvud taget under spexets gång, utan de verkar snarare existera i sina egna berättelser, frikopplade från resten av handlingen. Som resultat spretar spexet åt olika håll och det finns varken tydligt rytm, drivkraft eller riktning. Kanske är det för att den enkla premissen ”ett gäng gäster blir insnöade på ett hotell” inte riktigt räcker som handling.
Slutet av föreställningen kommer därför hastigt och oförutsägbart. Samtliga säckar knyts ihop, om än väldigt löst och tafatt. Till slut kan gästerna äntligen lämna hotellet igen tack vare en dansk pirat och hans papegoja – ännu en rörig och svårförstådd vändning.
Det Hallandsspexarna saknar i teknisk förmåga och dyr scenografi tar de igen med enthusiasm. Från skådespelarna till dansarna märks det tydligt att detta är ett gäng som älskar att spexa. Även orkestern är på tårna och de gör ett mycket bra jobb ifrån sig under kvällen.
Jag hade förväntat mig mer av En kall skänk från ovan. Men manuset svek. Mellan den obefintliga handlingen, de endimensionella karaktärerna och sexuella innuendos som landade platt tappade jag snabbt intresset. Visst är kaos en viktig del av spex – men det får inte gå på bekostnad av resten av föreställningen. Väck mig igen när jag kan gå på ett spex utan Elon Musk imitatörer och skämt om knark på nationstoaletterna.
